Båda hundarna har varit/är lite sjuka och därför känns det aktuellt att skriva om smärta. När hundar har ont reagerar de inte alltid som vi tror, det finns två typer, jag kallar dem Typ 1 och Typ 2:
Typ 1: Det här är hunden som reagerar utåt. Den skriker, morrar och talar verkligen om att det gör ont. Den kryper kanske in under möbler och försöker på alla sätt tala om att den har ont. Detta är veterinärernas favorit, trots att den kanske måste ha munkorg på sig. Varför? Jo, det är lätt att lokalisera var smärtan kommer ifrån för hunden är så tydlig i sitt uttryck.
Typ 2: Den här hunden visar inte så mycket. Det är en hund inte vill visa sig svag, den döljer sin smärta. Den kan gå och ha ont i evigheter, riktigt ont och dessutom prestera bra på t. ex tävling, trots smärtan. Den låter sig undersökas och piper inte vid palpering (undersökning med händerna på kroppen) utan står hellre ut, till varje pris. I det här läget måste veterinären provocera fram smärtan för att lokalisera den. Med sådana här hundar kan det vara väldigt svårt att komma tillrätta med smärtproblematik, särskilt om den är diffus.
Jag har en hund av varje typ, Juno är Typ 1 och Polly är då Typ 2. Juno har fått ont i ryggen igen och faktiskt så gjorde hon framsteg hos veterinären. När Gustav (vår veterinär på Blå Stjärnan i GBG) skulle undersöka henne behövde hon inte ha munkorg! Hon morrade visserligen som en grizzlybjörn när det gjorde ont men inget mer. Sedan kunde en sköterska med glasögon (Wow!) ta tempen på henne utan att jag höll i henne. Juno är mycket misstänksam (underdrift) mot veterinärer och personal på Blå Stjärnan eftersom hon haft så mycket smärta och varit där alltför ofta, p ga sin diskospondylit. Vi vet inte om hon fått ett återfall, hon skall först gå på smärtstillande i 2 veckor och ta det lugnt...inte hennes bästa gren.
Polly är en typisk Typ 2. Det har tagit oss 3 besök hos Gustav för att få ordning på var exakt hennes hälta i höger framben beror på. Hon har gått på belastningsmatta (en matta som analyserar hur hunden går och om den belastar jämnt, klicka och se hur det går till) samt tillbringat en hel dag hos ortopederna, alldeles själv. Jag har sett att Polly överbelastar vänster fram eftersom hon har ont i höger fram. Detta konstaterade vi också hos fysioterapeuten Susanne vid ett besök där. Polly har haltat ibland och dessutom flämtat under promenader. Nu har det konstaterats att hon har "trampat igenom" handleden (ja, det heter så) dvs den böjbara leden längst ned på benet. Förmodligen har hon hamnat fel när hon hoppat ned från en hög höjd, hon är ju en stor hund som ständigt hoppar upp på allt. Nu har hon fått Depomedrol (cortsion) i leden och vi skall se hur det utvecklar sig. Eventuellt måste hon ha en ortos (stödskena) ett tag som avlastar hennes handled. Nu är det vila som gäller....Polly är inte en hund som tycker om att ha saker på sig. Jag undrar hur det skall gå med den här ortosen..vi skall snart till ortopedingenjören och prova/gjuta en åt Polly.
Det finns många olika tecken på smärta. Hunden ändrar ofta sitt beteende men det behöver inte ha en direkt koppling till var smärtan sitter. Det kan också var små, subtila signaler som är svåra att se. När hunden går med långvarig smärta sliter det mycket, den får svårt att sortera intryck, har inte samma fokus och tålamod.
Tecken på smärta hos hunden:
äter dåligt
flämtar, hässjar
hetsar lätt upp sig, stressar
lite allmänt stel
svårt att resa sig
stretchar sällan eller har minskat på sin stretching
kryper in under möbler eller går undan och lägger sig på konstiga ställen
håller huvud och öron lågt, ser "bekymrad och ynklig ut"
dricker mycket vatten
drar plötsligt mycket i kopplet
lägger sig ned under promenaden
är trött och sover mer
kontaktsökande, vill vara nära mer än vanligt
skäller plötsligt på andra hundar eller människor
vaktar mer hemma
koncentrationssvårigheter
ljudkänslig
tittar hastigt runt omkring sig eller kastar sig upp från golvet
Som ni ser kan det variera och hunden kombinerar dessutom flera av uttrycken ovan. Om ni misstänker något, åk hellre till veterinären en gång för mycket istället för en gång för lite..Ett besök hos en fysioterapeut är jättebra innan du åker till veterinären. De tar mer tid på sig att känna igenom varje liten del av kroppen och det kan var till hjälp för veterinären.
För er som bor i närheten kan jag förstår rekommendera Blå Stjärnan - de kan allt. Vid okomplicerade saker åker jag till Viskadalens Djurklinik. Västra Djursjukhuset är också bra. De större klinikerna har ju ofta fler patienter och därmed större kunskapsbank och mer utrustning.
Typ 1: Det här är hunden som reagerar utåt. Den skriker, morrar och talar verkligen om att det gör ont. Den kryper kanske in under möbler och försöker på alla sätt tala om att den har ont. Detta är veterinärernas favorit, trots att den kanske måste ha munkorg på sig. Varför? Jo, det är lätt att lokalisera var smärtan kommer ifrån för hunden är så tydlig i sitt uttryck.
Typ 2: Den här hunden visar inte så mycket. Det är en hund inte vill visa sig svag, den döljer sin smärta. Den kan gå och ha ont i evigheter, riktigt ont och dessutom prestera bra på t. ex tävling, trots smärtan. Den låter sig undersökas och piper inte vid palpering (undersökning med händerna på kroppen) utan står hellre ut, till varje pris. I det här läget måste veterinären provocera fram smärtan för att lokalisera den. Med sådana här hundar kan det vara väldigt svårt att komma tillrätta med smärtproblematik, särskilt om den är diffus.
Jag har en hund av varje typ, Juno är Typ 1 och Polly är då Typ 2. Juno har fått ont i ryggen igen och faktiskt så gjorde hon framsteg hos veterinären. När Gustav (vår veterinär på Blå Stjärnan i GBG) skulle undersöka henne behövde hon inte ha munkorg! Hon morrade visserligen som en grizzlybjörn när det gjorde ont men inget mer. Sedan kunde en sköterska med glasögon (Wow!) ta tempen på henne utan att jag höll i henne. Juno är mycket misstänksam (underdrift) mot veterinärer och personal på Blå Stjärnan eftersom hon haft så mycket smärta och varit där alltför ofta, p ga sin diskospondylit. Vi vet inte om hon fått ett återfall, hon skall först gå på smärtstillande i 2 veckor och ta det lugnt...inte hennes bästa gren.
Polly är en typisk Typ 2. Det har tagit oss 3 besök hos Gustav för att få ordning på var exakt hennes hälta i höger framben beror på. Hon har gått på belastningsmatta (en matta som analyserar hur hunden går och om den belastar jämnt, klicka och se hur det går till) samt tillbringat en hel dag hos ortopederna, alldeles själv. Jag har sett att Polly överbelastar vänster fram eftersom hon har ont i höger fram. Detta konstaterade vi också hos fysioterapeuten Susanne vid ett besök där. Polly har haltat ibland och dessutom flämtat under promenader. Nu har det konstaterats att hon har "trampat igenom" handleden (ja, det heter så) dvs den böjbara leden längst ned på benet. Förmodligen har hon hamnat fel när hon hoppat ned från en hög höjd, hon är ju en stor hund som ständigt hoppar upp på allt. Nu har hon fått Depomedrol (cortsion) i leden och vi skall se hur det utvecklar sig. Eventuellt måste hon ha en ortos (stödskena) ett tag som avlastar hennes handled. Nu är det vila som gäller....Polly är inte en hund som tycker om att ha saker på sig. Jag undrar hur det skall gå med den här ortosen..vi skall snart till ortopedingenjören och prova/gjuta en åt Polly.
Det finns många olika tecken på smärta. Hunden ändrar ofta sitt beteende men det behöver inte ha en direkt koppling till var smärtan sitter. Det kan också var små, subtila signaler som är svåra att se. När hunden går med långvarig smärta sliter det mycket, den får svårt att sortera intryck, har inte samma fokus och tålamod.
Tecken på smärta hos hunden:
äter dåligt
flämtar, hässjar
hetsar lätt upp sig, stressar
lite allmänt stel
svårt att resa sig
stretchar sällan eller har minskat på sin stretching
kryper in under möbler eller går undan och lägger sig på konstiga ställen
håller huvud och öron lågt, ser "bekymrad och ynklig ut"
dricker mycket vatten
drar plötsligt mycket i kopplet
lägger sig ned under promenaden
är trött och sover mer
kontaktsökande, vill vara nära mer än vanligt
skäller plötsligt på andra hundar eller människor
vaktar mer hemma
koncentrationssvårigheter
ljudkänslig
tittar hastigt runt omkring sig eller kastar sig upp från golvet
Som ni ser kan det variera och hunden kombinerar dessutom flera av uttrycken ovan. Om ni misstänker något, åk hellre till veterinären en gång för mycket istället för en gång för lite..Ett besök hos en fysioterapeut är jättebra innan du åker till veterinären. De tar mer tid på sig att känna igenom varje liten del av kroppen och det kan var till hjälp för veterinären.
För er som bor i närheten kan jag förstår rekommendera Blå Stjärnan - de kan allt. Vid okomplicerade saker åker jag till Viskadalens Djurklinik. Västra Djursjukhuset är också bra. De större klinikerna har ju ofta fler patienter och därmed större kunskapsbank och mer utrustning.
 |
| Ynklig Polly - en ovanlig syn. Hon är vinglig bak eftersom hon fått narkos. Notera de låga öronen och "ledsna" blicken. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar