Jag är begåvad med två reaktiva, dvs utåtagerande hundar och det här inlägget är tänkt som lite stöd för dig som är i samma situation. Det är inte helt lätt att leva med en reaktiv hund och man behöver mycket feedback för att orka hela vägen. Att skaffa hund, vare sig det är en valp eller en vuxen hund, är början på ett äventyr och man är otroligt förväntansfull och lycklig. Kanske är det första hunden eller kanske inte. I vilket fall har man förberett sig och läst böcker, kollat hemsidor, pratat med folk och laddat på bästa sätt. Om man har ytterligare en hund eller haft hund innan tänker man garanterat att den HÄR gången skall jag göra på ett helt annat sätt och NU blir det minsann annorlunda. Det är ju bara det att den här nya hunden/valpen har ett eget bagage med känslor och sitt eget sätt att tackla situationer på. Den struntar fullständigt i hur man tänkt sig det hela...Det kan hända att man uppfattar situationen på helt skilda sätt. Ganska typiskt är också att man inte tänker igenom saker och ting utan bara kör på, man lyssnar helt enkelt inte på sig själv - eller hunden.
Hundmötesproblematik
När jag skaffade Polly för 7 år sedan var jag full av ideér och tankar kring att nu skulle jag göra allting rätt! Jo, jo, men så blev det ju inte. Det blev inte så med Juno heller...och även om jag skulle göra ALLTING rätt, (vilket är omöjligt;-) så kan jag inte skydda mig från andras misstag. Polly var en oerhört språkduktig och social valp, hon kunde umgås med vilken hund som helst och alla andra hundar rättade sig efter henne och lyssnade på henne. Redan som 8-månaders unghund blev hon tyvärr attackerad och biten av en lös hund, samma hund hoppade på henne när hon var 3. Detta påverkade inte henne nämnvärt, hon ändrade inte sitt beteende men efter det har vi haft flertalet påhopp av lösa småhundar som rusar fram och gapar, kretsar runt oss men vågar sig inte ända fram samt en del andra lösa hundar som attackerat oss. Jag har ofta med mig en tredje hund, Smilla, som är rädd och ängslig och den attackerande hunden hoppar istället på Smilla vilket triggar igång mina hundar rejält, de vill försvara henne. Naturligtvis har Polly förstått att om hon ryter till så vågar ingen närma sig henne, vid det här laget har hon helt enkelt fått nog av lösa hundar.Trots detta är det inga problem att gå på kurs och träna för hon älskar att jobba och då släpper hon allt annat. Jag är dock jätterädd att något skall hända, det sitter i ryggraden, så det tar ett tag innan jag vågar släppa kopplet. Hon har inga problem att leka eller umgås med andra hundar om man ger henne den tid hon behöver innan. Jag tycker det är fantastiskt att hon efter alla dessa attacker ÄNDÅ är intresserad av andra hundar!! Pollys hundmötesproblematik har gått upp och ned de senaste 2 åren. Bitvis fungerar det jättebra men när hon mått dåligt och haft ont accelererar beteendet igen och vi får gå tillbaka några steg och börja om. Hon är diskbråcksopererad och har haft en jättejobbig rehabtid efteråt och hon är fortfarande inte i fas riktigt. Detta har givetvis påverkat henne. Om man går länge med smärta får hjärnan svårt att sortera intryck och man orkar inte med sådant man orkat med förut. Polly är dessutom född gapstare och skäller gärna bara för skällandets skull och bara det kan vara svårt att hantera. Det kan vara bökigt att gå ut med en reaktiv hund, man måste gå omvägar, titta sig omkring och helst ha ögon i nacken. Inte särskilt avslappnande med andra ord. Men jag har vant mig, jag har numera en inbyggd hundradar, alltid fyllda godisfickor (många fickor med olika typer av godis!) och försöker ta till vara varje chans till träning. Jag har dock lärt mig att det är ingen idé att träna och hålla på om jag inte har lust eller tid, då gäller det bara att gå en annan väg, att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. All den träning vi lagt ned har gett resultat, Polly har idag mest problem med lösa hundar eller hundar i flexikoppel (som hon tror är lösa) och det är ju inte så konstigt, med tanke på alla dåliga erfarenheter hon haft. Det finns vissa hundar hon stör sig extra mycket på medan hon struntar i andra. Med Polly handlar det mycket om hennes stressnivå/aktivitetsnivå. Hon är som värst på morgonen när vi precis kommit ut och på vägen hem från promenaden och ett träningspass - då är hon som bäst. Det är viktigt att ta reda på i vilket läge hunden är som mest mottaglig för träning, annars blir det ingen bra träning. När jag tränar hundmöten med Polly använder jag mig av ett klickerord (klickern är för laddad - hon går direkt upp i för hög aktivitetsnivå/arousal) i kombination med BAT, lite beroende på vilken situation vi befinner oss i. Om hon börjar skälla (Polly skäller mest, gör inga direkta utfall, såvida det inte är en lös hund på väg mot oss) så gör jag INGENTING, utan går bara vidare. Polly är ruskigt snabb och klickerklok vilket ställer höga krav på mig, något jag inte alltid lever upp till. Ren skvallerträning fungerar inte med Polly och hundmöten, hon baklängeskedjar direkt och kontrollbehovet ökar istället, hon kollar ännu mer efter hundar att styra upp. Hundmötesträning handlar med andra ord mycket om individen, erfarenheter och hur hundägaren mår.
Synpunkter från omvärlden
När det gäller hundar så är det precis som om det är fritt fram, folk tror att de har rätt att vräka ur sig vad som helst. En hund som skäller är för många oerhört provocerande, de klarar helt enkelt inte av det och beter sig därefter. Med andra ord reagerar de också reaktivt men det tror jag inte de förstår..tyvärr. Av någon anledning har dagens samhälle enormt höga krav på hur en hund skall uppföra sig. Den skall helst var tyst hela tiden, inte ställa till besvär, bara bajsa på lämpliga ställen men gärna vakta och trösta om det skulle behövas. Tänk om vi skulle ha lika höga krav på oss människor?? Vem är perfekt? Hur roligt är det att umgås med någon som är perfekt? Svaret är att det finns inga perfekta människor och det finns inga perfekta hundar. Att reagera utåt är en från början en känsla, en rädslereaktion för att undvika/hantera en obehaglig situation. Med tiden kan det bli ett inlärt beteende. Man kan inte träna bort rädsla och känsor men man kan bygga upp ett bättre självförtroende hos hunden och lära den ett alternativt beteende. Det här känner de flesta inte till, de tycker bara att hunden är olydig!! Jag har träffat hundägare som på fullt allvar föreslagit att jag borde "låta Polly somna in" eftersom att hon har problem med hundmöten. När jag konfronterade den hundägaren efteråt (vid det aktuella tillfället klarade jag inte av det - blev så himla ledsen) så erkände hon att just skällande hundar var något hon avskydde..hon bad också om ursäkt för sitt grova utspel. Andra människor skriker fula ord åt oss eller som på bussen häromdagen; jag och hundarna sitter i mittgången för det finns redan en tredje hund längst bak. Västtrafik tillåter bara två hundar per buss men vissa busschaufförer bryr sig inte. Vi sitter där i lugn och ro då det plötsligt uppenbarar sig två gigantiska hundar i gången, Polly reagerar direkt och säger ifrån och jag måste ta tag i henne annars vet jag inte vad som hade hänt. Jag förklarar för hundägaren att han kan inte gå förbi mig, det går inte och dessutom finns det ytterligare en hund längre bak. Han får stå där framme eller gå av. Han blir irriterad och tycker att "eftersom jag inte har pli på mina hundar borde jag gå av". Jag ser att han överväger att gå förbi ändå men då reagerar Juno, en av hundarna stirrar henne i ögonen och hon gör ett grizzlyvrål varefter de faktiskt backar. Jag ser att han har strypkedjor på sina hundar och orkar inte ens bemöta hans spydiga kommentarer. Busschauffören vaknar äntligen till liv och öppnar så han kan gå av. Suck.
I det läget kände jag mig jättekass som hundägare. Den andra hundägarens hundar sa naturligtvis inte ett knyst. Jag vet att en i en sådan pressad situation, trångt läge med många hundar, så hade även en hund utan hundmötesproblematik kunnat reagera men det hjälper liksom inte, jag känner mig misslyckad i alla fall. Det händer att jag blir avundsjuk på hundägare som bara kan gå rätt in på Blå Stjärnans Djursjukhus utan att det blir ett projekt, på hundägare som kan släppa sina hundar och stoja med nya hundar, bara sådär. Ibland när vi är ute och går kan jag riktigt känna hur folk på byn tänker: "men herregud, kan hon inte få ordning på sina egna hundar, hon är ju faktiskt instruktör!!!" Jag känner för att ha en skylt på mig, DET ÄR INTE VÅRT FEL men folk förstår i alla fall inte, de har helt enkelt inte den kunskapen om hund. Men det finns solstrålemänniskor också!! Hundägare som bryr sig, som går undan och tar en annan väg, som vet vad vi råkat ut för. Det händer också att jag får trevliga kommentarer på bussen om att "dina hundar är så lugna och fina"...jo, jo ;-)
Hur orkar man? Tja, man älskar ju sina hundar, något alldeles vanvettigt, det är väl orsaken. Sedan har mina hundar PRECIS LIKA STOR RÄTT ATT FINNAS TILL som andra, mer stillsamma och välartade hundar. Jag lägger ner massor av tid på träning, de får den bästa maten, de har ett fantastiskt liv och visst känns det orättvist..MEN fördelen är att jag lär mig jättemycket om hund och jag kan sätta mig in i hur hundägare till reaktiva hundar har det. Jag är begåvad med en gen som gör att jag alltid försöker hitta något positivt hur negativt det än må vara. En del av mina elever ringer och gråter, de är förtvivlade för att de måste inrätta hela sitt liv efter sin hunds reaktiva beteende och jag tycker det är viktigt att möta upp deras tankar och funderingar. Det är ingen lätt sak att leva med en reaktiv hund. Att hela tiden planera och inte kunna vara spontan, att ställa sig frågan "ska det verkligen vara så här att ha hund" , att stå emot omvärldens kommentarer men fram för allt, att känna att man inte förstår sin egen hund. När det känns som värst är det viktigt att stanna upp och tänka tillbaka och INTE jämföra med andra hundar utan med hur min hunds beteende var för ett halvår sedan. Det finns nästan alltid framsteg även om de tenderar till att inte synas då bakslag tar väldigt mycket utrymme. Ibland tar orken slut och det blir för svårt, i det läget är det viktigt att man har människor omkring sig som förstår hur man har det och kan peppa.
Grizzlybjörnen anfaller - reaktivitet mot människor
Jag har tidigare skrivit om Juno i bloggen, här och här. Juno var från början reaktiv mot det mesta som rörde sig men det accelererade med ålder och tilltagande smärta. Idag är Juno frisk, hon simmar dock nu under vinterhalvåret för hon kommer alltid att vara svag baktill, höger sida. Även om hon skulle älska agility så är det inget för henne, hon skulle inte klara det fysiskt. Juno bangar aldrig - det är hennes personlighet, vilket resulterar i vrål och attack, med båda tassarna på bröstet på människor eller kanske ett rejält tag i någons ben eller arm. Om en katt hastigt dyker upp och rusar förbi, ja, då kan det hända att man ramlar omkull och blir släpad några meter. Plötsliga rörelser, hundar eller människor som stirrar henne rätt i ögonen, vilt som dyker upp, cyklar, skateboards eller kanske bara huva eller keps, det är sådant som Juno går igång på. I juli fyller Juno 4 år och hon är ett levande bevis på att träning ger resultat. Juno är jätterolig att träna med, älskar att leka och blir aldrig trött. Till skillnad mot Polly går hon sällan upp i stressnivå, har en tydlig av-och-påknapp. När hon gjort ett utfall lugnar hon snabbt ned sig och går att jobba med. Nu kanske ni undrar hur jag vågar ta ut den här hunden bland människor, på tåg och bussar? Svar: för att jag är tvungen, jag har inte körkort - än!! Det gäller att ha blixtsnabba reflexer och hela tiden tänka och bedöma situationer ur hennes perspektiv. Det är också viktigt att ha gott om tid, kanske ta nästa buss eller tåg om läget inte är optimalt. Jag har ett extremt högt risktänkande, jag har med tiden utvecklat ögon i nacken men visst har vi gjort misstag, man kan aldrig veta hur andra människor tänker. Jag har tränat MASSOR av skvallerträning med Juno, klickat och matat, klickat och matat, om och om igen, parallellt med BAT i vissa situationer och de sista två veckorna har vi haft ett rejält uppsving! Det har tagit ett år för Juno att bli OK i kroppen efter att infektionen hävdes, hon har plötsligt fått höjd på ryggen och rör sig smidigare. Tidigare knep hon med höfterna och rumpan sluttade mer. Jag tror att hennes framsteg hänger ihop, så länge hon var spänd fysiskt kunde hon inte blomma ut och slappna av ordentligt. Sista tiden har följande hänt:
1. Helt plötsligt under en promenad märker jag att Juno inte ens lyfter på huvudet när någon cyklar, joggar eller snabbt går förbi. Trots att de är vinterklädda med stor huva!! Hon bara fortsätter nosa som om ingenting hänt och hon sitter lugnt mellan mina ben när folk kliver in i busskuren, hon tittar inte ens på dem.
2. Hon har varit hos Emma (dotter nr 3) när de hade middag med lite folk som kom och det gick hur bra som helst, även om vissa såg lite märkliga ut (i Junos ögon alltså ;-) Emma hade godis i hallen som alla bjöd Juno på.
3. Häromdagen var hundarna hemma hos Fanny (dotter nr 2) och DÅ VAR DET HANTVERKARE DÄR men Juno skällde inte ens på dem. Hon fick visserligen vara i köket och inte ha närkontakt men ändå, de gick ju förbi henne :-) Ett enormt framsteg!!!
4. När vi var ute och promenerade i Göteborg en annan dag gick det förbi en man som precis när han passerade oss, stampade det värsta han kunde med fötterna, en i taget, för att sedan gå vidare och vända sig om för att kolla reaktionen..öhh..kul kille..men Juno morrade bara lite svagt men ändrade inte position. Jag kände att den här typen var ute efter att provocera så när han vände sig om, gjorde jag det samtidigt och replikerade glatt: "Skall du inte pröva en gång till och se om du blir biten???" Ja, jag vet, det var inte smidigt men ibland tittar terriern i mig fram ;-)
Speciellt BAT-träningen har gjort att Juno nu tänker bakåt istället för framåt. Jag ser tecken på det varje dag, i morse backade hon in till mig när en koltrast prasslade i buskarna (ja, vi har haft problem med fåglar också!) och det märks att hon tänker bakåt, in till mig, att det känns bra för henne. Det är viktig att komma ihåg sådant när det kommer ett bakslag vilket det förstås gör ibland. Det var längesedan Juno reagerade på en människa men för några månader sedan stod vi på perrongen i Kungsbacka och skulle gå på tåget. Helt plötsligt gör Juno ett litet utfall mot en kille som snabbt går förbi med stora hörlurar på huvudet. I det läget lades saker på hög, först åka buss, sedan vänta på tåget med massor folk på stationen och till slut en kille som gick förbi. Hade vi träffat den killen hemma på gångvägen hade hon troligen inte reagerat men nu blev det sammantaget för mycket intryck. När vi sedan satt på tåget frågade ett gäng killar mig om Juno. De trodde hon reagerat på dem, de stod också på stationen och jag förklarade om Juno, de var intresserade och kunde hälsa på henne efter en stund och det var ju jättebra träning för henne.
När det sker bakslag får man analysera situationen, ta med sig det och gå vidare. Absolut inte älta och anklaga sig själv!! Ältande gör bara att man fastnar och inte utvecklas. Många tycker att man försöker ursäkta sin hunds beteende men det handlar inte om det, utan om att förstå varför, så man slipper hamna där igen. Reaktivitet mot människor ställer jättehöga krav på hundägaren, många tror att hunden är jättefarlig och måste avlivas men så behöver det inte alls vara. Det går att rehabilitera hundar men det går inte fort, det kräver stort tålamod och mycket kunskap. Det blir lätt att man ger upp om man inte har någon att bolla tankarna med.
Juno tycker katter är urläskiga, de kryper ihop och stirrar och då blir hon vansinnig. Jag tror aldrig att hon kommer att kunna möta katter på ett avslappnat sätt men det är heller inte ett mål för mig. Jag vill få henne att fungera med främmande människor och vara avslappnad i situationer med mycket folk. Naturligtvis tränar jag BAT på katter (särskilt grannens ;-) men om hon gör framsteg där ser jag det mer som en bonus. När man börjar jobba med en reaktiv hund är det viktigt att ha mål och då inte för högt satta...bygg upp träningen steg för steg, annars blir det pannkaka av alltihop och du ser aldrig några framsteg. Om din hund har många problembeteenden så fokusera först på det du tycker är största problemet.
Kopplet är en trigger
Det här med kopplet och reaktiva hundar är lite av en moment 22 situation. Hundar som sitter fast reagerar kraftigare bara för att de just sitter fast och inte kan freda sig. Juno reagerar inte alls lika kraftigt om hon är lös men att ha en reaktiv hund lös är liksom ingen bra lösning...
Ett exempel är adopterade gatuhundar, de är hundar som är vana vid andra hundar, har kanske umgåtts i hägn eller flock och brukar inte ha problem med andra hundar MEN vissa kan vara känsliga när de är kopplade, just därför att de inte är vana vid det. Där får man träna och boosta med lek och ladda positivt när kopplet är på och tänka på vilka situationer man utsätter hunden för. Med tiden brukar det lätta och hunden känner sig snart trygg i kopplet. Jag har tränat in att ta tag hårt i selen, rassla med kopplet inte är negativt, det betyder klick och godis. Ett koppel med expander är ett måste tycker jag, det avlastar både hund och ägare. Om du inte kan ha din hund lös, det kan jag tex inte med Juno, kommer det en katt, ekorre eller ännu värre, ett rådjur så drar hon direkt, så får du jobba ofta med lina på lämpliga ställen. Jag har Juno lös på inhägnat område och flera gånger i veckan i lina, ihopkopplad med expanderkoppel. Det är viktigt för henne att hon också får tillfälle att nosa och strosa, även om hon inte kan vara helt lös. Jag har med mig mina hundar på workshops och kurser men de är vana att sitta i täckt bur och när vi jobbar är de främst fokuserade på mig och släpper annat runt om kring. Dit har vi kommit genom att träna mycket under koppelpromenader, den ena får sitta och vänta medan jag tränar den andra. Jag är noga med var jag kopplar fast dem och tränar precis intill. Jag har till och med släpat ut buren och satt den på fältet utanför mig, nära busshållplatsen och utnyttjat den störningen. När man använder omvärlden som störning får man göra det med finess - så ingen tar illa upp. När jag tränar på vägarbetare så brukar jag fråga och de har sällan något att invända.
Känslostormar och riktlinjer
Vad kan jag säga? Det går upp och det går ned. Skaffa dig ett hårt skal och stå upp för dig och din hund. Att ha en reaktiv hund är inget att skämmas för, det kan hända vem som helst, när som helst. Lyssna inte på en massa dumma kommentarer utan lyssna inåt, på vad som känns rätt för dig och din hund. Ta inga risker för att någon annan tror sig veta bättre och känner nån som hade en hund som....osv. Bestäm dig för vilka saker som är OK och vilka som inte är OK och vik aldrig av från det. Om ni är flera i familjen så är det bäst om alla är överens, sätt er ned och stolpa upp vad som gäller. Informera involverade personer som hundvakter och goda vänner. Givetvis kan man inte begära att alla skall följa "reglerna" slavenligt men det underlättar för alla parter, särskilt för din hund. Glöm inte ge dig själv en massa credit för att du tränar och försöker hjälpa din hund. Våga dig ut och träna, hitta en teknik som passar er och tänk AVSTÅND, hellre för mycket än för litet. Tala om hur det ligger till, jag ber hundägare att gå åt sidan, stanna eller gå vidare, flytta på sig hos veterinären om jag skall förbi. Om inte du tar tag i situationen och skapar avstånd åt din hund - då gör din hund det. Bry dig inte om ifall de grymtar och surar, det är synd om dem som har så dålig hundkunskap;-) Det som verkligen betyder något är du och din hund - och er relation.
Jag tappar också modet ibland och gråter, det händer oftast när andra människor lagt sig i, sagt något otrevligt och varit totalt oförstående. I sådan lägen tittar jag på hundarna, de tröstar mig och då känner jag mig ännu mer taggad att minsann visa alla skeptiker att det visst går att rehabilitera en reaktiv hund.
Litteraturtips:
Behavior Adjustment Training - Grisha Stewart
Fight!! A practical guide to dog-to-dog aggression - Jean Donaldson
Bringing light to shadow/a dogtrainers diary - Pamela S. Dennison
Help for your fearful dog - Nicole Wilde
(Samtliga böcker är amerikanska och anpassade efter deras sätt att ha hund, inte alltid som i Sverige, glöm inte det...)
Hundmötesproblematik
När jag skaffade Polly för 7 år sedan var jag full av ideér och tankar kring att nu skulle jag göra allting rätt! Jo, jo, men så blev det ju inte. Det blev inte så med Juno heller...och även om jag skulle göra ALLTING rätt, (vilket är omöjligt;-) så kan jag inte skydda mig från andras misstag. Polly var en oerhört språkduktig och social valp, hon kunde umgås med vilken hund som helst och alla andra hundar rättade sig efter henne och lyssnade på henne. Redan som 8-månaders unghund blev hon tyvärr attackerad och biten av en lös hund, samma hund hoppade på henne när hon var 3. Detta påverkade inte henne nämnvärt, hon ändrade inte sitt beteende men efter det har vi haft flertalet påhopp av lösa småhundar som rusar fram och gapar, kretsar runt oss men vågar sig inte ända fram samt en del andra lösa hundar som attackerat oss. Jag har ofta med mig en tredje hund, Smilla, som är rädd och ängslig och den attackerande hunden hoppar istället på Smilla vilket triggar igång mina hundar rejält, de vill försvara henne. Naturligtvis har Polly förstått att om hon ryter till så vågar ingen närma sig henne, vid det här laget har hon helt enkelt fått nog av lösa hundar.Trots detta är det inga problem att gå på kurs och träna för hon älskar att jobba och då släpper hon allt annat. Jag är dock jätterädd att något skall hända, det sitter i ryggraden, så det tar ett tag innan jag vågar släppa kopplet. Hon har inga problem att leka eller umgås med andra hundar om man ger henne den tid hon behöver innan. Jag tycker det är fantastiskt att hon efter alla dessa attacker ÄNDÅ är intresserad av andra hundar!! Pollys hundmötesproblematik har gått upp och ned de senaste 2 åren. Bitvis fungerar det jättebra men när hon mått dåligt och haft ont accelererar beteendet igen och vi får gå tillbaka några steg och börja om. Hon är diskbråcksopererad och har haft en jättejobbig rehabtid efteråt och hon är fortfarande inte i fas riktigt. Detta har givetvis påverkat henne. Om man går länge med smärta får hjärnan svårt att sortera intryck och man orkar inte med sådant man orkat med förut. Polly är dessutom född gapstare och skäller gärna bara för skällandets skull och bara det kan vara svårt att hantera. Det kan vara bökigt att gå ut med en reaktiv hund, man måste gå omvägar, titta sig omkring och helst ha ögon i nacken. Inte särskilt avslappnande med andra ord. Men jag har vant mig, jag har numera en inbyggd hundradar, alltid fyllda godisfickor (många fickor med olika typer av godis!) och försöker ta till vara varje chans till träning. Jag har dock lärt mig att det är ingen idé att träna och hålla på om jag inte har lust eller tid, då gäller det bara att gå en annan väg, att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. All den träning vi lagt ned har gett resultat, Polly har idag mest problem med lösa hundar eller hundar i flexikoppel (som hon tror är lösa) och det är ju inte så konstigt, med tanke på alla dåliga erfarenheter hon haft. Det finns vissa hundar hon stör sig extra mycket på medan hon struntar i andra. Med Polly handlar det mycket om hennes stressnivå/aktivitetsnivå. Hon är som värst på morgonen när vi precis kommit ut och på vägen hem från promenaden och ett träningspass - då är hon som bäst. Det är viktigt att ta reda på i vilket läge hunden är som mest mottaglig för träning, annars blir det ingen bra träning. När jag tränar hundmöten med Polly använder jag mig av ett klickerord (klickern är för laddad - hon går direkt upp i för hög aktivitetsnivå/arousal) i kombination med BAT, lite beroende på vilken situation vi befinner oss i. Om hon börjar skälla (Polly skäller mest, gör inga direkta utfall, såvida det inte är en lös hund på väg mot oss) så gör jag INGENTING, utan går bara vidare. Polly är ruskigt snabb och klickerklok vilket ställer höga krav på mig, något jag inte alltid lever upp till. Ren skvallerträning fungerar inte med Polly och hundmöten, hon baklängeskedjar direkt och kontrollbehovet ökar istället, hon kollar ännu mer efter hundar att styra upp. Hundmötesträning handlar med andra ord mycket om individen, erfarenheter och hur hundägaren mår.
Polly med Pedro - en spansk gatuhund på besök.
Synpunkter från omvärlden
När det gäller hundar så är det precis som om det är fritt fram, folk tror att de har rätt att vräka ur sig vad som helst. En hund som skäller är för många oerhört provocerande, de klarar helt enkelt inte av det och beter sig därefter. Med andra ord reagerar de också reaktivt men det tror jag inte de förstår..tyvärr. Av någon anledning har dagens samhälle enormt höga krav på hur en hund skall uppföra sig. Den skall helst var tyst hela tiden, inte ställa till besvär, bara bajsa på lämpliga ställen men gärna vakta och trösta om det skulle behövas. Tänk om vi skulle ha lika höga krav på oss människor?? Vem är perfekt? Hur roligt är det att umgås med någon som är perfekt? Svaret är att det finns inga perfekta människor och det finns inga perfekta hundar. Att reagera utåt är en från början en känsla, en rädslereaktion för att undvika/hantera en obehaglig situation. Med tiden kan det bli ett inlärt beteende. Man kan inte träna bort rädsla och känsor men man kan bygga upp ett bättre självförtroende hos hunden och lära den ett alternativt beteende. Det här känner de flesta inte till, de tycker bara att hunden är olydig!! Jag har träffat hundägare som på fullt allvar föreslagit att jag borde "låta Polly somna in" eftersom att hon har problem med hundmöten. När jag konfronterade den hundägaren efteråt (vid det aktuella tillfället klarade jag inte av det - blev så himla ledsen) så erkände hon att just skällande hundar var något hon avskydde..hon bad också om ursäkt för sitt grova utspel. Andra människor skriker fula ord åt oss eller som på bussen häromdagen; jag och hundarna sitter i mittgången för det finns redan en tredje hund längst bak. Västtrafik tillåter bara två hundar per buss men vissa busschaufförer bryr sig inte. Vi sitter där i lugn och ro då det plötsligt uppenbarar sig två gigantiska hundar i gången, Polly reagerar direkt och säger ifrån och jag måste ta tag i henne annars vet jag inte vad som hade hänt. Jag förklarar för hundägaren att han kan inte gå förbi mig, det går inte och dessutom finns det ytterligare en hund längre bak. Han får stå där framme eller gå av. Han blir irriterad och tycker att "eftersom jag inte har pli på mina hundar borde jag gå av". Jag ser att han överväger att gå förbi ändå men då reagerar Juno, en av hundarna stirrar henne i ögonen och hon gör ett grizzlyvrål varefter de faktiskt backar. Jag ser att han har strypkedjor på sina hundar och orkar inte ens bemöta hans spydiga kommentarer. Busschauffören vaknar äntligen till liv och öppnar så han kan gå av. Suck.
I det läget kände jag mig jättekass som hundägare. Den andra hundägarens hundar sa naturligtvis inte ett knyst. Jag vet att en i en sådan pressad situation, trångt läge med många hundar, så hade även en hund utan hundmötesproblematik kunnat reagera men det hjälper liksom inte, jag känner mig misslyckad i alla fall. Det händer att jag blir avundsjuk på hundägare som bara kan gå rätt in på Blå Stjärnans Djursjukhus utan att det blir ett projekt, på hundägare som kan släppa sina hundar och stoja med nya hundar, bara sådär. Ibland när vi är ute och går kan jag riktigt känna hur folk på byn tänker: "men herregud, kan hon inte få ordning på sina egna hundar, hon är ju faktiskt instruktör!!!" Jag känner för att ha en skylt på mig, DET ÄR INTE VÅRT FEL men folk förstår i alla fall inte, de har helt enkelt inte den kunskapen om hund. Men det finns solstrålemänniskor också!! Hundägare som bryr sig, som går undan och tar en annan väg, som vet vad vi råkat ut för. Det händer också att jag får trevliga kommentarer på bussen om att "dina hundar är så lugna och fina"...jo, jo ;-)
Hur orkar man? Tja, man älskar ju sina hundar, något alldeles vanvettigt, det är väl orsaken. Sedan har mina hundar PRECIS LIKA STOR RÄTT ATT FINNAS TILL som andra, mer stillsamma och välartade hundar. Jag lägger ner massor av tid på träning, de får den bästa maten, de har ett fantastiskt liv och visst känns det orättvist..MEN fördelen är att jag lär mig jättemycket om hund och jag kan sätta mig in i hur hundägare till reaktiva hundar har det. Jag är begåvad med en gen som gör att jag alltid försöker hitta något positivt hur negativt det än må vara. En del av mina elever ringer och gråter, de är förtvivlade för att de måste inrätta hela sitt liv efter sin hunds reaktiva beteende och jag tycker det är viktigt att möta upp deras tankar och funderingar. Det är ingen lätt sak att leva med en reaktiv hund. Att hela tiden planera och inte kunna vara spontan, att ställa sig frågan "ska det verkligen vara så här att ha hund" , att stå emot omvärldens kommentarer men fram för allt, att känna att man inte förstår sin egen hund. När det känns som värst är det viktigt att stanna upp och tänka tillbaka och INTE jämföra med andra hundar utan med hur min hunds beteende var för ett halvår sedan. Det finns nästan alltid framsteg även om de tenderar till att inte synas då bakslag tar väldigt mycket utrymme. Ibland tar orken slut och det blir för svårt, i det läget är det viktigt att man har människor omkring sig som förstår hur man har det och kan peppa.
Grizzlybjörnen anfaller - reaktivitet mot människor
Jag har tidigare skrivit om Juno i bloggen, här och här. Juno var från början reaktiv mot det mesta som rörde sig men det accelererade med ålder och tilltagande smärta. Idag är Juno frisk, hon simmar dock nu under vinterhalvåret för hon kommer alltid att vara svag baktill, höger sida. Även om hon skulle älska agility så är det inget för henne, hon skulle inte klara det fysiskt. Juno bangar aldrig - det är hennes personlighet, vilket resulterar i vrål och attack, med båda tassarna på bröstet på människor eller kanske ett rejält tag i någons ben eller arm. Om en katt hastigt dyker upp och rusar förbi, ja, då kan det hända att man ramlar omkull och blir släpad några meter. Plötsliga rörelser, hundar eller människor som stirrar henne rätt i ögonen, vilt som dyker upp, cyklar, skateboards eller kanske bara huva eller keps, det är sådant som Juno går igång på. I juli fyller Juno 4 år och hon är ett levande bevis på att träning ger resultat. Juno är jätterolig att träna med, älskar att leka och blir aldrig trött. Till skillnad mot Polly går hon sällan upp i stressnivå, har en tydlig av-och-påknapp. När hon gjort ett utfall lugnar hon snabbt ned sig och går att jobba med. Nu kanske ni undrar hur jag vågar ta ut den här hunden bland människor, på tåg och bussar? Svar: för att jag är tvungen, jag har inte körkort - än!! Det gäller att ha blixtsnabba reflexer och hela tiden tänka och bedöma situationer ur hennes perspektiv. Det är också viktigt att ha gott om tid, kanske ta nästa buss eller tåg om läget inte är optimalt. Jag har ett extremt högt risktänkande, jag har med tiden utvecklat ögon i nacken men visst har vi gjort misstag, man kan aldrig veta hur andra människor tänker. Jag har tränat MASSOR av skvallerträning med Juno, klickat och matat, klickat och matat, om och om igen, parallellt med BAT i vissa situationer och de sista två veckorna har vi haft ett rejält uppsving! Det har tagit ett år för Juno att bli OK i kroppen efter att infektionen hävdes, hon har plötsligt fått höjd på ryggen och rör sig smidigare. Tidigare knep hon med höfterna och rumpan sluttade mer. Jag tror att hennes framsteg hänger ihop, så länge hon var spänd fysiskt kunde hon inte blomma ut och slappna av ordentligt. Sista tiden har följande hänt:
1. Helt plötsligt under en promenad märker jag att Juno inte ens lyfter på huvudet när någon cyklar, joggar eller snabbt går förbi. Trots att de är vinterklädda med stor huva!! Hon bara fortsätter nosa som om ingenting hänt och hon sitter lugnt mellan mina ben när folk kliver in i busskuren, hon tittar inte ens på dem.
2. Hon har varit hos Emma (dotter nr 3) när de hade middag med lite folk som kom och det gick hur bra som helst, även om vissa såg lite märkliga ut (i Junos ögon alltså ;-) Emma hade godis i hallen som alla bjöd Juno på.
3. Häromdagen var hundarna hemma hos Fanny (dotter nr 2) och DÅ VAR DET HANTVERKARE DÄR men Juno skällde inte ens på dem. Hon fick visserligen vara i köket och inte ha närkontakt men ändå, de gick ju förbi henne :-) Ett enormt framsteg!!!
4. När vi var ute och promenerade i Göteborg en annan dag gick det förbi en man som precis när han passerade oss, stampade det värsta han kunde med fötterna, en i taget, för att sedan gå vidare och vända sig om för att kolla reaktionen..öhh..kul kille..men Juno morrade bara lite svagt men ändrade inte position. Jag kände att den här typen var ute efter att provocera så när han vände sig om, gjorde jag det samtidigt och replikerade glatt: "Skall du inte pröva en gång till och se om du blir biten???" Ja, jag vet, det var inte smidigt men ibland tittar terriern i mig fram ;-)
Speciellt BAT-träningen har gjort att Juno nu tänker bakåt istället för framåt. Jag ser tecken på det varje dag, i morse backade hon in till mig när en koltrast prasslade i buskarna (ja, vi har haft problem med fåglar också!) och det märks att hon tänker bakåt, in till mig, att det känns bra för henne. Det är viktig att komma ihåg sådant när det kommer ett bakslag vilket det förstås gör ibland. Det var längesedan Juno reagerade på en människa men för några månader sedan stod vi på perrongen i Kungsbacka och skulle gå på tåget. Helt plötsligt gör Juno ett litet utfall mot en kille som snabbt går förbi med stora hörlurar på huvudet. I det läget lades saker på hög, först åka buss, sedan vänta på tåget med massor folk på stationen och till slut en kille som gick förbi. Hade vi träffat den killen hemma på gångvägen hade hon troligen inte reagerat men nu blev det sammantaget för mycket intryck. När vi sedan satt på tåget frågade ett gäng killar mig om Juno. De trodde hon reagerat på dem, de stod också på stationen och jag förklarade om Juno, de var intresserade och kunde hälsa på henne efter en stund och det var ju jättebra träning för henne.
När det sker bakslag får man analysera situationen, ta med sig det och gå vidare. Absolut inte älta och anklaga sig själv!! Ältande gör bara att man fastnar och inte utvecklas. Många tycker att man försöker ursäkta sin hunds beteende men det handlar inte om det, utan om att förstå varför, så man slipper hamna där igen. Reaktivitet mot människor ställer jättehöga krav på hundägaren, många tror att hunden är jättefarlig och måste avlivas men så behöver det inte alls vara. Det går att rehabilitera hundar men det går inte fort, det kräver stort tålamod och mycket kunskap. Det blir lätt att man ger upp om man inte har någon att bolla tankarna med.
Juno tycker katter är urläskiga, de kryper ihop och stirrar och då blir hon vansinnig. Jag tror aldrig att hon kommer att kunna möta katter på ett avslappnat sätt men det är heller inte ett mål för mig. Jag vill få henne att fungera med främmande människor och vara avslappnad i situationer med mycket folk. Naturligtvis tränar jag BAT på katter (särskilt grannens ;-) men om hon gör framsteg där ser jag det mer som en bonus. När man börjar jobba med en reaktiv hund är det viktigt att ha mål och då inte för högt satta...bygg upp träningen steg för steg, annars blir det pannkaka av alltihop och du ser aldrig några framsteg. Om din hund har många problembeteenden så fokusera först på det du tycker är största problemet.
 |
| Juno tränar BAT med figurant - hon vill inte titta direkt på den läskiga figuranten |
men tänker bakåt och väljer att vända istället för att reagera utåt
Kopplet är en trigger
Det här med kopplet och reaktiva hundar är lite av en moment 22 situation. Hundar som sitter fast reagerar kraftigare bara för att de just sitter fast och inte kan freda sig. Juno reagerar inte alls lika kraftigt om hon är lös men att ha en reaktiv hund lös är liksom ingen bra lösning...
Ett exempel är adopterade gatuhundar, de är hundar som är vana vid andra hundar, har kanske umgåtts i hägn eller flock och brukar inte ha problem med andra hundar MEN vissa kan vara känsliga när de är kopplade, just därför att de inte är vana vid det. Där får man träna och boosta med lek och ladda positivt när kopplet är på och tänka på vilka situationer man utsätter hunden för. Med tiden brukar det lätta och hunden känner sig snart trygg i kopplet. Jag har tränat in att ta tag hårt i selen, rassla med kopplet inte är negativt, det betyder klick och godis. Ett koppel med expander är ett måste tycker jag, det avlastar både hund och ägare. Om du inte kan ha din hund lös, det kan jag tex inte med Juno, kommer det en katt, ekorre eller ännu värre, ett rådjur så drar hon direkt, så får du jobba ofta med lina på lämpliga ställen. Jag har Juno lös på inhägnat område och flera gånger i veckan i lina, ihopkopplad med expanderkoppel. Det är viktigt för henne att hon också får tillfälle att nosa och strosa, även om hon inte kan vara helt lös. Jag har med mig mina hundar på workshops och kurser men de är vana att sitta i täckt bur och när vi jobbar är de främst fokuserade på mig och släpper annat runt om kring. Dit har vi kommit genom att träna mycket under koppelpromenader, den ena får sitta och vänta medan jag tränar den andra. Jag är noga med var jag kopplar fast dem och tränar precis intill. Jag har till och med släpat ut buren och satt den på fältet utanför mig, nära busshållplatsen och utnyttjat den störningen. När man använder omvärlden som störning får man göra det med finess - så ingen tar illa upp. När jag tränar på vägarbetare så brukar jag fråga och de har sällan något att invända.
Känslostormar och riktlinjer
Vad kan jag säga? Det går upp och det går ned. Skaffa dig ett hårt skal och stå upp för dig och din hund. Att ha en reaktiv hund är inget att skämmas för, det kan hända vem som helst, när som helst. Lyssna inte på en massa dumma kommentarer utan lyssna inåt, på vad som känns rätt för dig och din hund. Ta inga risker för att någon annan tror sig veta bättre och känner nån som hade en hund som....osv. Bestäm dig för vilka saker som är OK och vilka som inte är OK och vik aldrig av från det. Om ni är flera i familjen så är det bäst om alla är överens, sätt er ned och stolpa upp vad som gäller. Informera involverade personer som hundvakter och goda vänner. Givetvis kan man inte begära att alla skall följa "reglerna" slavenligt men det underlättar för alla parter, särskilt för din hund. Glöm inte ge dig själv en massa credit för att du tränar och försöker hjälpa din hund. Våga dig ut och träna, hitta en teknik som passar er och tänk AVSTÅND, hellre för mycket än för litet. Tala om hur det ligger till, jag ber hundägare att gå åt sidan, stanna eller gå vidare, flytta på sig hos veterinären om jag skall förbi. Om inte du tar tag i situationen och skapar avstånd åt din hund - då gör din hund det. Bry dig inte om ifall de grymtar och surar, det är synd om dem som har så dålig hundkunskap;-) Det som verkligen betyder något är du och din hund - och er relation.
Jag tappar också modet ibland och gråter, det händer oftast när andra människor lagt sig i, sagt något otrevligt och varit totalt oförstående. I sådan lägen tittar jag på hundarna, de tröstar mig och då känner jag mig ännu mer taggad att minsann visa alla skeptiker att det visst går att rehabilitera en reaktiv hund.
Litteraturtips:
Behavior Adjustment Training - Grisha Stewart
Fight!! A practical guide to dog-to-dog aggression - Jean Donaldson
Bringing light to shadow/a dogtrainers diary - Pamela S. Dennison
Help for your fearful dog - Nicole Wilde
(Samtliga böcker är amerikanska och anpassade efter deras sätt att ha hund, inte alltid som i Sverige, glöm inte det...)
