Vi har förlorat Polly - jag & Juno. Vi sörjer, fast på¨olika sätt. Och den här texten handlar just om det, hur sorgen uppfattas och tolkas och hur fasiken en bär sig åt för att ta sig igenom den. På något sätt är det inte lika rumsrent att sörja en hund lika mycket som en sörjer en människa. Egentligen är det ologiskt, för vissa lever närmare sin hund än sina föräldrar eller syskon. Det är väl så att det är relationen som spelar roll, inte huruvida hen har 2 eller 4 ben.
Om Polly
Jag har levt med Polly i över 8 år, nästan varje dag, tätt intill. Jag har haft andra hundar tidigare men Polly var speciell, hon gick rätt in i hjärtat, hon förstod saker innan jag gjorde det själv. Hon var som en sån där hund i en äventyrsbok. När hennes bästa kompis fastnade på en klippskreva då hämtade hon oss, skällde på ett ovanligt sätt och lockade med sig oss. När jag tappar saker (det gör jag ofta..) då vägrade hon gå förrän jag uppmärksammat detta och plockat upp t ex mobil eller nycklar, om inte hon hann före. Om hon hade tråkigt såg hon till att hitta på något - hämtade saker ur lådor, rev ner kuddar och handdukar för att sedan vara duktig och plocka upp. Alltid taggad på träning, dygnet runt. Polly älskade all form av träning, sanslös på trix, fantastisk näsa och ett grymt fotgående. Så himla PÅ helt enkelt.
En korsning mellan Schäfer och Berner Sennen kräver sin rygg, särskilt när den är så stollig och aktiv som Polly. Efter diskbråcksoperationen 2012 kände jag att hon aldrig riktigt blev 100 % återställd, ibland lite småont som ibland blev till mera ont. Vi kämpade på med massor av rehab och simträning och sommaren 2013 var vi till och med på Freestyle-läger. Hösten 2013 flyttade vi till ett hus i skogen och det älskade hon. Bara rätt UT, utan koppel och jag är så glad över att hon fick vara med och uppleva det. Hon njöt av att bada i sjön och spåra i skogen. Polly vägrade visa smärta, hon ville leka jämt, brottas och kampas med stubbar och grenar, vara igång och struntade i om det gjorde ont. Det var svårt för veterinärerna att diagnosticera henne och veta hur mycket smärta hon egentligen hade.
Det svåra beslutet
Hon blev sämre så snabbt. Jag visste ju, kände att hon håller inte länge till men det var jättesvårt när hon lekte och verkligen VILLE hela tiden. Fast jag märkte att hon tacklade av, efter jul orkade hon inte med de långa promenaderna längre utan hon sackade efter. Hon skrek till av smärta när hon skulle kasta sig efter en leksak. Hon fick maximalt med smärtstillande, både Tradolan retard och Gabapentin. Hon blev aningen bättre av det men jag såg att det var jobbigt. Framförallt såg jag att hon liksom aldrig var helt avslappnad, hon kändes väldigt spänd i kroppen och sov oroligt. Ibland krökte hon ryggen när hon skulle resa sig. En morgon när vi var ute på morgonpromenad skulle hon rulla sig på vägen, där snön var hal och glatt, det var det bästa hon visste men hon orkade inte fullt ut. Hon låg kvar en stund på sidan och tittade på mig. Då visste jag, jag kände det ända in i hjärteroten att nu var hon för trött, hon ville ha hjälp att slippa. Jag ringde Blå Stjärna och sa att vi kommer in. Innan vi åkte iväg lekte vi med favoritleksaken, hon kampade och drog, det kändes jättekonstigt men sådan var ju Polly. Full rulle in i det sista.
De i familjen som var hemma åkte med till Blå Stjärna. Vi sågs innan hos Fanny, gick på en promenad och lekte lite tillsammans. När vi väl var där inne fick Juno sitta i bilen. Polly fick en torkad vomburgare, vi gjorde trix och gosade och ja, sedan var det dags. Det gick liksom inte att förstå men när jag såg hur hennes kropp äntligen var avslappnad då kändes det ändå rätt, trots att jag nästan dog inombords. Vi stannade hos henne en bra stund innan vi hämtade Juno, så att hon också skulle få ta farväl. Juno kom inrusande, glad över att se alla efter att ha suttit i bilen. Hon sprang fram till korgen, tittade snabbt på Polly men vek sedan undan med blicken och koncentrerade sig på att trösta oss. Inte en enda gång till tittade hon på Polly, varför skulle hon göra det? Polly var ju inte där. Det kändes väldigt bra att Juno var delaktig, att hon var med och förstod, att Polly inte bara klev ut genom bildörren och försvann.
Livet utan Polly
Sorg är inte mätbart, inte logiskt och det väller bara plötsligt över en, utan förvarning. Jag finner tröst i att titta på foton och filmer, om och om igen. Trots att det nu gått över 2 månader händer det att jag gråter en hel dag, det bara rinner liksom. Vissa situationer, människor och platser är ju extra mycket förknippade med Polly. Ibland tänker jag att "det här hade Polly älskat" och det gör särskilt ont att hon inte får uppleva första sommaren här i vårt hus i skogen. Jag kastar mig in i hårdträning med Juno och upptäcker plötsligt att hon blivit lite tjock (!), all träningstid till en hund blir mer godis i en hundmage...Vissa dagar gör vi saker, andra dagar har jag inte lust med någonting. Juno sörjer också, hon är osäker och lite dämpad, särskilt de första dagarna, då vimsade vi runt här, i en tjock dimma, kunde inte ta oss för något vettigt. Polly var en oerhört tydlig, bestämd och mentalt stark hund. Hon hade stort kontrollbehov och stenkoll på allt och alla. Sträng, rättvis och ett stort hjärta. Hon gick alltid först och Juno vimsade på efteråt, alltid minst. Nu är Juno plötsligt enda hunden, hon måste ha koll själv och kan inte förlita sig på Polly längre. Det märks på Juno att det är jobbigt, en stor omställning. Hon är lite mera bakskygg, vaktar mer hemma (är det möjligt..eh..) och söker sig mer till mig. Vår träning har dock fått ett uppsving! Att vara ensamhund betyder FULLT FOKUS från mig och detta ger henne mer självförtroende. Juno är verkligen inte en osäker hund, bara aningen komplex, stentuff och försiktig på samma gång, men det märks att hon liksom blommar upp, nu när vi är själva. Vår gemensamma sorg gör att vi engagerar och söker oss till varandra på ett annat sätt. Klart jag tänker skaffa en hund till men inte än, jag ska bjuda Juno på massor av egentid först. Dessutom har jag svårt att tänka mig en ny hund redan nu men så småningom blir det en hundkompis till Juno. Hon har inte svårt för att vara ensam men jag märker att hon blir stressad inne i Göteborg, när vi byter miljö utan att Polly är med. Då tar jag det lugnt, inväntar henne och försöker köra lite parkour och boostar med lek men hon tycker det är jobbigt att vara i stan utan Polly. Antagligen blir det bättre med tiden. Häromdagen när jag tittade på lite träningsfilm, där både jag och Polly låter, låg Juno bredvid mig i soffan. Hon reagerade överhuvudtaget inte när Polly skällde men när en film med deras bästis, frallan Zino kom igång och han skällde, då reste hon sig genast och gick till dörren för att kolla om han kanske var därute, på besök! För henne är Polly helt borta, lite sorgligt men logiskt. Det känns så bra att jag lät Juno vara med och säga hej då. Veterinären tittade lite konstigt på mig när jag sa det men vem bryr sig? Klart att hundar också behöver ta farväl och att de har en sorg som måste bearbetas. Den visar sig inte på samma sätt som hos oss men den finns där. Garanterat.
Jag kan bara inte fatta att jag aldrig får se henne igen. När vi är ute och går tänker jag att nu dyker hon kanske upp där på stigen eller kommer springandes över fältet. Fast det gör hon ju inte. Jag blir galen när jag tänker på att jag inte kommer ihåg hennes doft längre. Alla selar och täcken luktar bara smutsig hund, inte Polly. Kan jag inte få borra in huvudet intill hennes kind en gång till? Snälla? Bara en gång till? Snälla?
Om Polly
Jag har levt med Polly i över 8 år, nästan varje dag, tätt intill. Jag har haft andra hundar tidigare men Polly var speciell, hon gick rätt in i hjärtat, hon förstod saker innan jag gjorde det själv. Hon var som en sån där hund i en äventyrsbok. När hennes bästa kompis fastnade på en klippskreva då hämtade hon oss, skällde på ett ovanligt sätt och lockade med sig oss. När jag tappar saker (det gör jag ofta..) då vägrade hon gå förrän jag uppmärksammat detta och plockat upp t ex mobil eller nycklar, om inte hon hann före. Om hon hade tråkigt såg hon till att hitta på något - hämtade saker ur lådor, rev ner kuddar och handdukar för att sedan vara duktig och plocka upp. Alltid taggad på träning, dygnet runt. Polly älskade all form av träning, sanslös på trix, fantastisk näsa och ett grymt fotgående. Så himla PÅ helt enkelt.
En korsning mellan Schäfer och Berner Sennen kräver sin rygg, särskilt när den är så stollig och aktiv som Polly. Efter diskbråcksoperationen 2012 kände jag att hon aldrig riktigt blev 100 % återställd, ibland lite småont som ibland blev till mera ont. Vi kämpade på med massor av rehab och simträning och sommaren 2013 var vi till och med på Freestyle-läger. Hösten 2013 flyttade vi till ett hus i skogen och det älskade hon. Bara rätt UT, utan koppel och jag är så glad över att hon fick vara med och uppleva det. Hon njöt av att bada i sjön och spåra i skogen. Polly vägrade visa smärta, hon ville leka jämt, brottas och kampas med stubbar och grenar, vara igång och struntade i om det gjorde ont. Det var svårt för veterinärerna att diagnosticera henne och veta hur mycket smärta hon egentligen hade.Det svåra beslutet
Hon blev sämre så snabbt. Jag visste ju, kände att hon håller inte länge till men det var jättesvårt när hon lekte och verkligen VILLE hela tiden. Fast jag märkte att hon tacklade av, efter jul orkade hon inte med de långa promenaderna längre utan hon sackade efter. Hon skrek till av smärta när hon skulle kasta sig efter en leksak. Hon fick maximalt med smärtstillande, både Tradolan retard och Gabapentin. Hon blev aningen bättre av det men jag såg att det var jobbigt. Framförallt såg jag att hon liksom aldrig var helt avslappnad, hon kändes väldigt spänd i kroppen och sov oroligt. Ibland krökte hon ryggen när hon skulle resa sig. En morgon när vi var ute på morgonpromenad skulle hon rulla sig på vägen, där snön var hal och glatt, det var det bästa hon visste men hon orkade inte fullt ut. Hon låg kvar en stund på sidan och tittade på mig. Då visste jag, jag kände det ända in i hjärteroten att nu var hon för trött, hon ville ha hjälp att slippa. Jag ringde Blå Stjärna och sa att vi kommer in. Innan vi åkte iväg lekte vi med favoritleksaken, hon kampade och drog, det kändes jättekonstigt men sådan var ju Polly. Full rulle in i det sista.
 |
| Sista fotot 2014-01-25 |
Livet utan Polly
Sorg är inte mätbart, inte logiskt och det väller bara plötsligt över en, utan förvarning. Jag finner tröst i att titta på foton och filmer, om och om igen. Trots att det nu gått över 2 månader händer det att jag gråter en hel dag, det bara rinner liksom. Vissa situationer, människor och platser är ju extra mycket förknippade med Polly. Ibland tänker jag att "det här hade Polly älskat" och det gör särskilt ont att hon inte får uppleva första sommaren här i vårt hus i skogen. Jag kastar mig in i hårdträning med Juno och upptäcker plötsligt att hon blivit lite tjock (!), all träningstid till en hund blir mer godis i en hundmage...Vissa dagar gör vi saker, andra dagar har jag inte lust med någonting. Juno sörjer också, hon är osäker och lite dämpad, särskilt de första dagarna, då vimsade vi runt här, i en tjock dimma, kunde inte ta oss för något vettigt. Polly var en oerhört tydlig, bestämd och mentalt stark hund. Hon hade stort kontrollbehov och stenkoll på allt och alla. Sträng, rättvis och ett stort hjärta. Hon gick alltid först och Juno vimsade på efteråt, alltid minst. Nu är Juno plötsligt enda hunden, hon måste ha koll själv och kan inte förlita sig på Polly längre. Det märks på Juno att det är jobbigt, en stor omställning. Hon är lite mera bakskygg, vaktar mer hemma (är det möjligt..eh..) och söker sig mer till mig. Vår träning har dock fått ett uppsving! Att vara ensamhund betyder FULLT FOKUS från mig och detta ger henne mer självförtroende. Juno är verkligen inte en osäker hund, bara aningen komplex, stentuff och försiktig på samma gång, men det märks att hon liksom blommar upp, nu när vi är själva. Vår gemensamma sorg gör att vi engagerar och söker oss till varandra på ett annat sätt. Klart jag tänker skaffa en hund till men inte än, jag ska bjuda Juno på massor av egentid först. Dessutom har jag svårt att tänka mig en ny hund redan nu men så småningom blir det en hundkompis till Juno. Hon har inte svårt för att vara ensam men jag märker att hon blir stressad inne i Göteborg, när vi byter miljö utan att Polly är med. Då tar jag det lugnt, inväntar henne och försöker köra lite parkour och boostar med lek men hon tycker det är jobbigt att vara i stan utan Polly. Antagligen blir det bättre med tiden. Häromdagen när jag tittade på lite träningsfilm, där både jag och Polly låter, låg Juno bredvid mig i soffan. Hon reagerade överhuvudtaget inte när Polly skällde men när en film med deras bästis, frallan Zino kom igång och han skällde, då reste hon sig genast och gick till dörren för att kolla om han kanske var därute, på besök! För henne är Polly helt borta, lite sorgligt men logiskt. Det känns så bra att jag lät Juno vara med och säga hej då. Veterinären tittade lite konstigt på mig när jag sa det men vem bryr sig? Klart att hundar också behöver ta farväl och att de har en sorg som måste bearbetas. Den visar sig inte på samma sätt som hos oss men den finns där. Garanterat.
Jag kan bara inte fatta att jag aldrig får se henne igen. När vi är ute och går tänker jag att nu dyker hon kanske upp där på stigen eller kommer springandes över fältet. Fast det gör hon ju inte. Jag blir galen när jag tänker på att jag inte kommer ihåg hennes doft längre. Alla selar och täcken luktar bara smutsig hund, inte Polly. Kan jag inte få borra in huvudet intill hennes kind en gång till? Snälla? Bara en gång till? Snälla?
