Vinn ett porträtt

Hos Lovisa på 4fota.se kan man vinna ett fint porträtt på sin hund. Jag deltar med det här fotot på Polly och hoppas förstås på vinst....

Vad är BAT-träning??

BAT är en förkortning för Adjustment Behavior Training och är utvecklad av Grisha Stewart i USA. Våren 2012 var jag på ett seminarium som hon hade i Stockholm och det var grymt intressant. Grisha har själv en hund, Peanut, som hon utvecklade BAT tillsammans med. Peanut var rädd för människor och hon prövade massor av olika tekniker men tyckte inte riktigt att det fungerade, de kom inte över den sista tröskeln. Idag är Peanut rehabiliterad och fungerar bra med människor, tack vare BAT-träningen.

Vad är BAT?

Det är en teknik som hjälper rädda,aggressiva och frustrerade hundar att hantera sitt reaktiva beteende, sin frustration. Det går i korthet ut på att hunden har ett val. Vi inväntar det och hunden känner sig inte trängd. Med andra tekniker försöker man ofta socialisera bort problemet men det fungerar inte alltid då hunden då känner sig ännu mer trängd och tvingad in i en situation den inte valt själv. En reaktiv (utåtagerande) hund vill skapa avstånd. Den har lärt sig att om den brötar på och reagerar utåt så skapar det avstånd. Med BAT-träningen väljer hunden och vi hjälper den med att skapa avståndet (funktionell belöning). Med andra ord ger BAT-träningen hunden ett annat beteende som utför samma uppgift – skapar avstånd. Sedan kan hunden hjälpa sig själv genom att skapa avstånd utan att reagera utåt. Hunden lär sig använda ett alternativt beteende för att lösa sitt problem/situationen.

I BAT använder man sig av ”funktionell belöning”. Alltså något som fyller en funktion åt hunden, dvs skapar det avstånd den behöver. Lite beroende på hur det går kan man även använda bonus-belöningar men det är viktigt att hunden inte associerar godiset med någon sorts lydnadsträning och tar ögonkontakt med ägaren för att träna mer – få mer godis. Då fungerar inte BAT – eftersom det är hunden som skall göra valet, vi skall inte visa den.

Om hunden är van vid tidigare Skvallerträning/Counter Conditioning så får man kanske fasa sig ur det och belöna då och då, annars blir hunden förvirrad.

Utrustning

Hunden måste ha sele på sig, aldrig halsband. Hunden har ett känsligt smärtcentrum i nacken, bakom öronen och ett halsband är obehagligt och påverkar hunden negativt. När hunden gör ett hastigt utfall kan det göra ont i nacken och att känna smärta under ett utfall  triggar hunden. Att träna BAT, som bygger på att hunden tar initiativ och har ett val - och samtidigt ha ett halsband som triggar hunden är en pedagogisk katastrof. 

Vissa hundar lyckas ta sig ur sin sele men det går att lösa genom att man har 2 selar ovanpå varandra:

Här har Bengan på sig en MR-sele och en sele från Jecka. Dessa sitter ihoplänkade för säkerhets skull. Andra selar som kan fungera är VGW-bältet men jag gillar bäst selar som är mer anatomiska och inte sitter tight bakom hundens framben och skaver i armhålan.

Juno har på sig en prisvärd sele från Kruuse och ett MR-koppel med expander

Ett bra koppel är enormt viktigt. jag föredrar MR-koppel för de har en robust expander-funktion så när hunden drar åker hunden tillbaka som en bumerang. Utfallen blir inte lika ryckiga och sparar på både hunden och hundägarens kropp!

Bra utrustning är A och O. Hundägaren får inte gå och oroa sig för att hunden kan komma lös eller att  han/hon skall tappa kopplet. Andra saker som att ha lättillgänglig belöning, lämpliga skor/kläder är också viktiga. Se till att underlätta för dig själv och hunden så blir det lättare att lyckas med träningen. 

Innan man kör igång med BAT

Läs på så mycket som möjligt och ta kontakt med en instruktör/hundpsykolog som känner till BAT. BAT-träning är svårt att komma in i och man behöver hjälp med timingen och först behöver man ALLTID utreda varför hunden är reaktiv, vad är den ursprungliga orsaken och sedan utgå ifrån det när hunden får sitt personliga träningsprogram. Alla eventuella tecken på smärta och sjukdom måste också utredas/undersökas av veterinär. BAT fungerar men det  är viktigt att få en bra start och lära in på rätt sätt.

Time-Out

På seminariet pratade Grisha om att det bästa för reaktiva hundar var att ta en time-out, parallellt med BAT-träningen. Med detta menar hon att hunden bör inte vistas på ställen där det kan finnas en trigger, med andra ord stanna inomhus och aktiveras/rastas på bakgården, samt motioneras inne på löpband. Nu kan detta vara svårt att efterleva i Sverige eftersom vi inte så ofta har löpband hemma och heller inte en egen bakgård. Med andra ord, vi måste gå ut med våra hundar. Vad man dock kan, och bör göra, är att undvika möten med trigger.  Man ser helt enkelt till att hunden ALDRIG får möjlighet att göra ett utfall. Försök att samla på bra erfarenheter och undvika dåliga. Ju fler utfall hunden gör, desto mer förstärkt blir det. Om du vill att BAT-träningen skall fungera så ha det i bakhuvudet. Sedan är det inte lätt, om man tex bor i ett lägenhets- villaområde med 10 hundar på varje gata, men man kan sträva efter att minska möjligheterna till utfall. 

Hur man tränar BAT

BAT-träning är en teknik som både hund och ägare måste lära sig

1. Exponera den kopplade hunden för triggern (tex en människa el hund). Du står stadigt och släpper efter lite så kopplet inte är sträckt. Använd gärna ett elastiskt koppel med expander, typ MR-koppel.
2. Invänta respons från hunden eller be om den, det får inte ta för lång tid så hunden kommer över sin reaktionströskel och tappar kontrollen.
3. När hunden ger respons, den rör lite på örat, lyfter tassen, vrider pyttelite på huvudet, rör svansen eller liknande då markerar man detta med en ”event marker” tex säger man RÄTT. Att säga BRA fungerar inte eftersom det ofta används utan att man tänker på det.
4. När du markerar backar du och får med dig hunden. Själva belöningen är avståndet du skapar så var glad och uppspelt. I början kan man ge en bonusbelöning (godis) här.

Avståndet och timingen är nyckeln till en lyckad session. Det är bättre att markera för många gånger än för få. Studera din hund och lär dig hur den uttrycker sig. Om hunden inte vill backa med dig – då är den inte färdig. Det är dock oerhört viktigt att hunden håller sig under sin reaktionströskel och inte gör ett utfall. Balansen är svår och det krävs övning för att hitta den rätta tekniken. I början tränar du inte i skarpt läge (med den svåraste triggern) utan försöker öva på tekniken. Hunden skall ”sugas in” framåt mot triggern och i nästa ögonblick vilja bakåt. Detta kan vara svårt att se och känna, därför är det viktigt att öva upp tekniken och framför allt, ta hjälp av en instruktör.

Du kan träna på olika sätt:

1. Arrangerade (set-ups) situationer med utvald trigger som samarbetar och håller sig lugn och stilla, på rätt avstånd. Om det är en annan hund som är trigger måste även den belönas för sitt arbete/den är lugn.

2. Spontant när du är ute och går, på mötande hundar, katter, människor osv. Det här är svårare än att träna på set-ups och kräver mer av dig för du måste hela tiden själv laborera med avståndet eftersom triggern inte samarbetar (den har ju ingen aning om att du tränar).

Hunden orkar inte träna hur länge som helst. I en set-up måste du pausa med jämna mellanrum. Du kanske tränar 30 minuter med 3 korta pauser. Allt eftersom träningen framskrider kan du öka längden på passen men du måste alltid ta pauser.

Observera att man endast kan träna två och två, alltså 2 ekipage. BAT fungerar inte att träna i grupp av den anledningen att det blir för många triggers och hunden blir trängd.

Nedan ser ni en fotosession med Madde och Bengan. Bengan är 9-årig kille, korsning mellan Schäfer och Boxer och har haft problem med utfall under många år. De har testat många olika tekniker men inte hittat rätt:

Bengan får syn på en hund som plötsligt dyker upp.

Matte siktar på att ta sig undan så fort som möjligt. I det här läget går det inte att kommunicera med Bengan för han är alldeles för stressad. Hon får dra med sig honom bakom buskaget.

Bengan är en frustrerad hund som pga sin reaktivitet och låga stresströskel inte kunnat umgås med hundar på länge. Man ser tydligt på hans kroppsspråk att han inte är aggressiv utan bara brötar på. Han är frustrerad och vill fram, det är det enda han har i huvudet. Han är enormt stressad och vet varken ut eller in, kan inte ta emot information. Därför kan han inte träna direkt med trigger (annan hund) utan får träna på platsen där hunden varit, eller en bit därifrån, beroende på hur stresspåverkad han var under utfallet.

Några minuter efteråt, bakom buskarna. Nu är hunden utom synhåll och Madde kan testa lite BAT då Bengan nu går att kommunicera med. Vi inväntade att Bengan var lugn innan Madde satte igång.

Lite kärlek måste man ha efter en sådan förfärlig upplevelse.

Nu är vi ute på gatan igen och Bengan tittar mot platsen där vi mötte hunden. Bengan blir väldigt stressad efteråt när han känner doften av hunden så vi går inte ända fram till platsen.

Madde lyckades få honom att lugna ned sig och de kunde träna lite.

Nedan ser vi Smilla, en glad boxerflicka på 2 år som ni också kan se en liten film med  i slutet av artikeln:

Smilla ser den andra hunden och vill gärna umgås lite.

Här ser man tydligt en event marker, Smilla lägger svansen åt andra sidan och lyfter ena tassen. Matte säger RÄTT..

..och Smilla vänder

Carolina välkomnar glatt!!

Lite lek och kel som avslutning. Smilla är hela tiden kontaktbar och Carolina kan verkligen träna och få till ett effektivt pass. Smilla är förväntansfull och taggad men inte stressad, utan hela tiden medveten om Mattes närvaro. 

Skillnaden mellan Bengan och Smilla är stressnivån och tiden de haft på sig att utveckla sitt beteende. De har samma typ av reaktivitet men Bengans beteende accelererar enormt och snabbt pga hans låga stresströskel. Smilla går aldrig upp i stress och Carlina kan därför samarbeta med henne. Om hon låtit Smilla sjunka in i den andra hunden och verkligen stirra en lång stund utan att vara uppmärksam på Smillas små, subtila signaler, (då hade det för det första inte varit BAT-träning) hade Smilla varit svårare att få fatt i, hon hade gjort ett mindre utfall.

Madde och Bengan får träna ett tag utan trigger och när Bengan känner sig bekväm med själva tekniken och lätt kan falla in i den, då är det dags för en trigger, på långt avstånd. 

Olika typer av hundar

Frustrerade glada hundar: Det finns hundar som så gärna vill hälsa att de stressar upp sig och vet varken ut eller in. BAT-träning fungerar utmärkt även på den typen av hund. Många som har en supersocial hund gör ofta misstaget att låta den hälsa för "då lugnar den ned sig" men tyvärr resulterar det i att hunden blir  ännu mer stärkt i att den nästa gång MÅSTE fram. Den onda cirkeln ett faktum och hunden hetsar upp sig mer och mer och till slut blir det rena utfall. 

Extremt reaktiva hundar: En del hundar som gör mycket utfall och har en konstant förhöjd stressnivå kanske inte klarar av att träna BAT med en trigger, inte ens på långt avstånd. I det läget är det bättre att använda sig av en mindre laddad trigger, tex doften av en annan hund eller över huvudtaget något som hunden intresserar sig för men klarar av att möta. En rejält uppstressad hund kan inte ta emot information vilket betyder att den kan känna sig trängd under träningen om den är för stressad. Här är det extra viktigt att hunden får lära sig tekniken i lugn och ro, utan "riktig" trigger. När det väl är dags att introducera triggern har hunden lättare att ta till sig träningen, den känner igen situationen och kan förhoppningsvis använda sig av BAT.

Hundar som går till attack: Det finns hundar som går undan när de är rädda, tex Grishas hund Peanut men det finns också en annan modell som går till attack och möter upp "faran" utan att för den skull vara aggressiv Jag har själv en sådan hund och det är Juno (läs mer om henne här) Om hon upplever något som otäckt så attackerar hon det, hon biter inte men måste kolla upp det och tala om vad hon tycker. Med en sådan hund måste man verkligen tänka till och minimera riskerna. Många hundar gör så här utan att bita och det behöver inte betyda att de tänker bita heller. De vet precis vad de gör men OM en sådan hund går upp i stress och blir provocerad kan den bli  farlig och då är det bättre för alla inblandade att ha munkorg när man vill utveckla träningen. Läs mer om det nedan. 

Utveckla träningen

Längre fram i träningen när hunden är lugnare och mer bekväm med situationen kan du öva att ta ett steg i taget fram, mot triggern. Stanna och belöna för varje steg. Minsta lilla tecken på oro eller stress (hunden börjar t ex klia sig, hässja eller trampa runt) så backar du och kör som tidigare igen.

En reaktiv hund har lägre stresströskel och kan gå igång oerhört snabbt, ibland direkt från ett läge som du kanske upplever som lugnt och passivt. I så fall är inte hunden riktigt avslappnad. Den kanske sover men har en så konstant hög stressnivå att den till och med reagerar när den sover. Om din hund har en så låg stresströskel måste du gå långsamt fram i träningen och inte ta ut något i förskott samt träna mycket avslappning tillsammans med din hund. Träna på att låta din hund vara, att den själv skall lägga sig ned och koppla av utan att du säger åt den att göra det. Hunden är som mest avslappnad när den själv väljer att lägga sig ned och slappna av. Att slappna av på kommando är inte riktigt samma sak. 

Träning med munkorg

När det är dags att närma sig andra hundar/människor kan det behövas munkorg för att inte ta onödiga risker. Träningen blir inte hjälpt av att hundägare och figuranter mår dåligt och känner oro. Munkorg har oftast en negativ koppling för oss människor. Så behöver det inte vara. Det går att ladda munkorgen positivt. Så här gör du:

¤ Använd en munkorg i plast, med nät som du kan sticka in godisbitar i och hunden kan tugga. ENDAST den här typen av munkorg är tillåten, munkorgar som tvingar ihop hundens mun är inte tillåtet för det skapar obehag hos hunden. Munkorgen bör även ha en rem som löper mellan ögonen, då sitter den oftast bra.

¤ Targetträning: Lär hunden att dutta med nosen på en post-it lapp, belöna med något extra gott, t ex leverpastej el bacon. Mjukost/laxpastej på tub är också populärt. När hunden kan dutta på lappen flyttar du in lappen  i korgen och fortsätter belöna. Gå långsamt fram så hunden tycker det är trevligt. Om hunden inte vill dutta på lappen så drar du den framåt eller sätter den på väggen/ett skåp. Då blir den mer intressant för hunden.

¤ Kleta helt enkelt leverpastej inne i munkorgen. Då blir det väldigt trevlig att ha nosen där inne.

Nästa steg är att låta hunden ha munkorgen på sig korta stunder och belöna ofta, göra lite trix eller sitt och ligg, så hunden lär sig jobba med den på, förknippar den med samarbete och belöning.

När det är dags att träna med annan hund väljer du en säker och lugn hund, kanske någon som den tidigare har gått promenad med. Om det är en ny hund så gå en promenad först och låt hunden gärna nos i spåret efter den andra hunden. På så sätt får den information och kan förbereda sig.

Träna enligt ovan (Utveckla träningen) och gå långsamt framåt. Minsta lilla tecken på oro så gå tillbaka, skapa avstånd. Bästa sättet är att ha med en instruktör första gången, då känns det tryggt för alla inblandade och chansen att lyckas ökar.

Nedan ett litet filmklipp på när Carolina och Smilla tränar BAT. Smilla är en väldigt glad boxerflicka som gärna vill fram. Hon är en omplaceringshund och har bara varit några månader hos Carolina och Peter. Hon stirrar gärna ut andra hundar och vill få dem att leka. I början var det svårt för Carolina att få henne att fokusera men de har gjort STORA framsteg. BAT-träningen fungerar jättebra för Smilla:

Stort tack till Madde & Bengan, Familjen Sixt-Martinsson,  både de med päls och utan;-) som alla ville vara med på bild. 

Länkar:

Intressant artikel  om varför man inte skall ha halsband av Emily Larlham.

R+Hundskola

Tawser Dogs - här kan du köpa BAT-dvd

Canis- här kan du köpa Grishas bok om BAT-träning

Historien om en hund - Juno

Plötsligt händer det att man blir träffad rätt i hjärtat och känner att det här borde jag inte göra men jag gör det ändå. Så var det när jag träffade Juno, som då hette Madicken..
Det var egentligen min bonusdotter Sandra som skulle köpa hund och uppfödaren hade sagt att den lilla svarta skulle passa perfekt, den är så lugn och fin. När vi kom dit kände jag genast att NEJ, den lilla svarta var allt annat än lugn och fin. Som tur var fastnade Sandra för systern, som var schäferfärgad och hette Kerstin (hon fick sedan heta Tracy). Jag kände starkt att jag kan inte lämna den här hunden här, då kommer det att gå åt helvete för den, så jag tog med mig henne hem och hon fick heta Juno. 
Juno och Tracy är en korsning mellan Schäfer - Labrador och något annat vi inte riktigt vet, kanske en vall- eller jakthund. Jag skall göra ett gentest längre fram.

Juno 2, 5 månader

Alla farhågor besannades, Juno var allt annat än lugn. Hon visade sig ha extremt mycket resursförsvar och vi fick tidigt träna mycket byteshantering. Hon var väldigt gosig och hade stort behov av kroppskontakt men att det var en hund med mycket skärpa var det ingen tvekan om. Parallellt med detta var hon jättekänslig och lyhörd och man kunde inte höja rösten överhuvudtaget. Sedan blev hon sjuk, hade ont i ryggen och massor av konstiga flytningar. Efter många veterinärer och undersökningar kom Kajsa Winbladh och Gustaf Svensson på Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg, äntligen på att hon hade Diskospondylit. En infektion som börjat i livmodern och sedan fått fäste i en av ländkotorna. Mycket ovanligt, smärtsamt och besvärligt. Juno var sjuk från i princip fram till 2 års ålder. Det senaste året har hon bara haft små attacker som försvinner efter en vecka på Metacam. Tyvärr har det blivit lite kroniskt, vid för mycket stoj och hopp kan hon få ont i ryggen och måste vila och medicinera. Alla besök hos veterinär, undersökningar och konstant smärta gjorde att hon till slut var tvungen att ha munkorg, även när det var Gustaf och Kajsa som undersökte henne.
Det här beteendet accelererade snabbt och jag hade snart en hund som gjorde utfall mot cyklar, människor, fåglar, katter, skateboardåkare, ja i prinicp allt som rörde sig. Att ta hem folk var också svårt, ibland gick det, ibland inte. Om andra hundar stirrade på henne kunde hon göra utfall annars brydde hon sig inte. Alltid något...
När Juno kastar hon sig snabbt framåt, vrålandes som en grizzlybjörn, om hon får chansen sätter hon tassarna på bröstet på personen i fråga och vrålar lite till. Juno är alltså inte en hund som viker undan - hon sätter fart och utmanar faran!! Biter gör hon dock inte och det har bara hänt ett fåtal gånger att hunnit hoppa upp på någon. Juno är en stentuff hund som samtidigt är mjuk och känslig. En ganska svårläst hund som det är lätt att få emot sig och jag vågar inte ens tänka tanken på hur hon hade varit om hon hamnat hos någon som inte tränat med positiv förstärkning...

Juno 1 år

Hur orkar man leva med en sådan hund?? Tja, man har inget val, det är bara att träna och träna och träna.. och hoppas på resultat. Det gäller att aldrig slappna av, ständigt vara beredd och ALDRIG släppa kopplet. Hela tiden tänka på att kolla bakåt och runt omkring ifall det dyker upp något som hon kan reagera på. Hålla henne nära och träna kontakt på bussen och inte stå i busskuren med andra även om det ösregnar. Inte låta folk klappa och inte låta någon stirra på henne.


Idag, just idag är Juno 3 år och hon har gjort enorma framsteg. Hon ser inte ens cyklarna längre, hon bryr sig inte om folk i busskuren och det går bra med folk på besök som t o m sover över. Vissa saker hänger dock kvar, som män i varsel- och arbetskläder och katter. Det går inte!! Vi har tränat mängder av BAT-träning så fort vi ser snickare och män som gräver i gatan och dylikt och det går bättre, men vi är inte riktigt där ännu. Katter är Junos värsta trigger, hon blir både frustrerad och rädd samtidigt. Det är enda tillfällen då hon går upp i stress, hon är annars inte lättstressad, inte ens när hon var tvungen att hålla sig i stillhet pga smärta och sjukdom.
När jag var på Canis Klickertränarutbildning hade jag med mig Juno en av gångerna och vi tränade med targetplatta när hon plötsligt kastade sig rakt upp i luften, vände i luften, vrålade till och drog iväg...eh..Vi andra hann inte riktigt med. Juno for som ett litet svart streck ut på fältet vid Munkagårdsgymnasiet för att ta fatt på och attackera ett vindkraftverk. Det är Juno i ett nötskal det;-) Som tur är har vi inte så mycket vindkraftverk där vi bor så det lägger vi inte energi på att träna. Vi har desto mer katter och ibland får vi till ett riktigt bra möte. När det gäller katter handlar det bara om avståndet. Kommer katten för nära så klarar hon det inte, detsamma om den rör på sig. Långt avstånd och stillsam katt, då kan vi klara det. men hur ofta händer det???




Skvallerträning


Tidigare, innan jag började med BAT-träning har jag jobbat mycket med Skvallerträning/Counter Conditioning som är en vetenskapligt baserad teknik, uppdelad i 2 faser:

Desensibilisering: Desensibilisering handlar om att gradvis utsätta din hund för en situation ni inte behärskar, en situation där hunden tappar fokus och reagerar utåt, t.ex. den vill jaga vilt eller är fixerad vid att äta bajs, har problem med olika typer av möten eller rädslor. Till en början gäller det att ta reda på vilket avstånd som gäller, d.v.s vilket avstånd som hunden klarar av, utan att reagera utåt. När sätter hunden igång, på vilket avstånd befinner sig ”störningen”? Du börjar träna på det avståndet som fungerar, där hunden fortfarande är lugn och sedan minskar du avståndet gradvis, allt eftersom ni gör framsteg i träningen. Avståndet är inte statiskt, kan variera från dag till dag, beroende på dagsform, stressnivå och vad som hänt nyligen/nya erfarenheter. Tänk på att det hunden gör när den markerar eller gör utfall är att DEN VILL SKAPA ETT AVSTÅND. Du hjälper hunden med detta genom att förstå och skapa avståndet åt hunden.

Att lära hunden att skvallra: Med den här tekniken riktar du om hur hunden associerar. Istället för att när den ser något farligt eller vilt, reagera utåt (negativt) så väljer hunden att titta på dig och berätta: ”där är en kanin” - kan jag få godis nu (positivt). Hunden har lärt sig att skvallra!

Efter mycket träning sker detta automatiskt, det blir en lek, att hitta en kanin och skvallra = få belöning för det.

Låter det enkelt? Ja, det är absolut inte svårt. Det handlar om träning, bli kompis med klickern och utveckla sin timing och klicka exakt vid rätt tillfälle. Det handlar också om att samla på goda erfarenheter, ändra attityd och se framåt ÄVEN om det går åt skogen ibland och man får ett bakslag. Gå bara vidare och tänk ”det blir fler tillfällen, då ser jag till att det går bättre!”

Så här gör du: Klicka och belöna med godis så fort ett möte/objekt dyker upp. I början kan det vara svårt att hinna klicka innan hunden hetsar upp sig, tex börjar skälla, om den gör det så backar du bara (d.v.s ökar avståndet till objektet) och klickar så fort hunden tystnar. Klicka och mata, klicka och mata dig igenom hela mötet. Om hunden fullständigt tappar sans och balans och blir väldigt upphetsad då bryr du dig inte om det utan fortsätter bara vidare. Vad du än säger eller gör i det här läget har ingen effekt, hunden är superstressad och kan inte ta emot information. Håll dig tyst och lugn och klicka och belöna när hunden lugnat ned sig.

Om hunden håller sig lugn behöver du inte heller säga något – klickern talar om för hunden att den gör rätt.

Så småningom kommer du att märka att hundens första ”tanke” inte är att skälla utan den börjar kanske snegla lite åt ditt håll och sedan börjar den skälla. Observera din hund och var uppmärksam på de här små signalerna som talar om hur träningen utvecklas. Längre fram kanske hunden har kommit så långt att den klarar av vissa möten men inte andra. Om du märker att hunden börjar skvallra och titta på dig då sliter du upp massor av godis och kastar dom till hunden!! Jackpot!! Ni är på rätt väg!

Tänk på att det här tar tid. Gör inte misstaget att sluta klicka bara för att hunden verkar klara sig igenom mötet och är tyst – just vi det här tillfället – nästa möte kanske den skäller igen! Ta för vana att ge dig ut och träna några ggr/vecka. Uppsök ett ställe där det finns gott o störning och sätt igång. När du tränar måste du ha gott om godis med dig och det duger inte med vanligt levergodis, du måste ha något extra gott vid de här träningspassen. Att rikta om ett beteende och ändra på hur hunden associerar är en lång process, du kommer snart att märka framsteg men det tar lång tid innan problembeteendet är helt borta. Den här tekniken bygger på upprepning/tydlighet som skapar en trygghet hos hunden – den vet vad som gäller. Om du bryter för tidigt och slutar träna, i tron att hunden är ”botad” – då ramlar ni ner några trappsteg och måste sedan kravla er upp igen.

Skvallerträningen/CC har fungerat bra med vissa saker, mindre med andra. Min erfarenhet av CC är det fungerar bäst där triggern inte är så kraftig, som tex med cyklar eller fåglar men det kan lätt bli fel, för man klickar det som händer nu. Och vad händer?? Jo, hunden är jätteupphetsad och till slut blir klickandet en signal att nu kommer det nåt och då blir den ännu mer laddad. För att CC skall fungera kräver det att man har jättebra timing och inte blir förutsägbar. Men som sagt, det har fungerat klockrent där triggern inte är stark men med katter och snickare fungerar BAT-träningen mycket bättre. Det kan också bli "felkedjat" med CC, timingen kanske inte har fungerat så beteendet har istället blivit mer förstärkt av träningen istället för tvärtom. 

Idag ser vi framåt ännu mer och tränar nu freestyle allt vi orkar. Vi var på Workshop med Emily Larlham och där fungerade Juno kalasbra, bara ett litet utfall när en annan hund kikade fram bakom hennes bur. Och det tyckte jag faktiskt var "OK". Jag måste se hennes utveckling ur hennes perspektiv och inte jämföra med andra hundar som har ett annat bagage. Juno är och förblir ett yrväder med mycket jakt och skärpa i sig, jag ser det som en tillgång i träningen istället för att stirra mig blind på det negativa..

Juno i sin bur på Freestyle Workshop. Där kunde hon ligga och titta på de andra som tränade.

 STORT GRATTIS på 3-årsdagen

Lilla Jöns, Lakritstrollet, Jönsson, Junsan, Grizzlybjörnen och allt vad du nu heter, vi har väl som mål att du en dag skall pussa på en snickare, eller hur???