Om sorg hos människa och hund

Vi har förlorat Polly - jag & Juno. Vi sörjer, fast på¨olika sätt. Och den här texten handlar just om det, hur sorgen uppfattas och tolkas och hur fasiken en bär sig åt för att ta sig igenom den. På något sätt är det inte lika rumsrent att sörja en hund lika mycket som en sörjer en människa. Egentligen är det ologiskt, för vissa lever närmare sin hund än sina föräldrar eller syskon. Det är väl så att det är relationen som spelar roll, inte huruvida hen har 2 eller 4 ben.

Om Polly
Jag har levt med Polly i över 8 år, nästan varje dag, tätt intill. Jag har haft andra hundar tidigare men Polly var speciell, hon gick rätt in i hjärtat, hon förstod saker innan jag gjorde det själv. Hon var som en sån där hund i en äventyrsbok. När hennes bästa kompis fastnade på en klippskreva då hämtade hon oss, skällde på ett ovanligt sätt och lockade med sig oss. När jag tappar saker (det gör jag ofta..) då vägrade hon gå förrän jag uppmärksammat detta och plockat upp t ex mobil eller nycklar, om inte hon hann före. Om hon hade tråkigt såg hon till att hitta på något - hämtade saker ur lådor, rev ner kuddar och handdukar för att sedan vara duktig och plocka upp. Alltid taggad på träning, dygnet runt. Polly älskade all form av träning, sanslös på trix, fantastisk näsa och ett grymt fotgående. Så himla PÅ helt enkelt.

En korsning mellan Schäfer och Berner Sennen kräver sin rygg, särskilt när den är så stollig och aktiv som Polly. Efter diskbråcksoperationen 2012 kände jag att hon aldrig riktigt blev 100 % återställd, ibland lite småont som ibland blev till mera ont. Vi kämpade på med massor av rehab och simträning och sommaren 2013 var vi till och med på Freestyle-läger. Hösten 2013 flyttade vi till ett hus i skogen och det älskade hon. Bara rätt UT, utan koppel och jag är så glad över att hon fick vara med och uppleva det. Hon njöt av att bada i sjön och spåra i skogen. Polly vägrade visa smärta,  hon ville leka jämt, brottas och kampas med stubbar och grenar, vara igång och struntade i om det gjorde ont. Det var svårt för veterinärerna att diagnosticera henne och veta hur mycket smärta hon egentligen hade.








Det svåra beslutet
Hon blev sämre så snabbt. Jag visste ju, kände att hon håller inte länge till men det var jättesvårt när hon lekte och verkligen VILLE hela tiden. Fast jag märkte att hon tacklade av, efter jul orkade hon inte med de långa promenaderna längre utan hon sackade efter. Hon skrek till av smärta när hon skulle kasta sig efter en leksak. Hon fick maximalt med smärtstillande, både Tradolan retard och Gabapentin. Hon blev aningen bättre av det men jag såg att det var jobbigt. Framförallt såg jag att hon liksom aldrig var helt avslappnad, hon kändes väldigt spänd i kroppen och sov oroligt. Ibland krökte hon ryggen när hon skulle resa sig. En morgon när vi var ute på morgonpromenad skulle hon rulla sig på vägen, där snön var hal och glatt, det var det bästa hon visste men hon orkade inte fullt ut. Hon låg kvar en stund på sidan och tittade på mig. Då visste jag, jag kände det ända in i hjärteroten att nu var hon för trött, hon ville ha hjälp att slippa. Jag ringde Blå Stjärna och sa att vi kommer in. Innan vi åkte iväg lekte vi med favoritleksaken, hon kampade och drog, det kändes jättekonstigt men sådan var ju Polly. Full rulle in i det sista.

Sista fotot 2014-01-25

De i familjen som var hemma åkte med till Blå Stjärna. Vi sågs innan hos Fanny, gick på en promenad och lekte lite tillsammans. När vi väl var där inne fick Juno sitta i bilen. Polly fick en torkad vomburgare, vi gjorde trix och gosade och ja, sedan var det dags. Det gick liksom inte att förstå men när jag såg hur hennes kropp äntligen var avslappnad då kändes det ändå rätt, trots att jag nästan dog inombords. Vi stannade hos henne en bra stund innan vi hämtade Juno, så att hon också skulle få ta farväl. Juno kom inrusande, glad över att se alla efter att ha suttit i bilen. Hon sprang fram till korgen, tittade snabbt på Polly men vek sedan undan med blicken och koncentrerade sig på att trösta oss. Inte en enda gång till tittade hon på Polly, varför skulle hon göra det? Polly var ju inte där. Det kändes väldigt bra att Juno var delaktig, att hon var med och förstod, att Polly inte bara klev ut genom bildörren och försvann.

Livet utan Polly
Sorg är inte mätbart, inte logiskt och det väller bara plötsligt över en, utan förvarning. Jag finner tröst i att titta på foton och filmer, om och om igen. Trots att det nu gått över 2 månader händer det att jag gråter en hel dag, det bara rinner liksom. Vissa situationer, människor och platser är ju extra mycket förknippade med Polly. Ibland tänker jag att "det här hade Polly älskat" och det gör särskilt ont att hon inte får uppleva första sommaren här i vårt hus i skogen. Jag kastar mig in i hårdträning med Juno och upptäcker plötsligt att hon blivit lite tjock (!), all träningstid till en hund blir mer godis i en hundmage...Vissa dagar gör vi saker, andra dagar har jag inte lust med någonting. Juno sörjer också, hon är osäker och lite dämpad, särskilt de första dagarna, då vimsade vi runt här, i en tjock dimma, kunde inte ta oss för något vettigt. Polly var en oerhört tydlig, bestämd och mentalt stark hund. Hon hade stort kontrollbehov och stenkoll på allt och alla. Sträng, rättvis och ett stort hjärta. Hon gick alltid först och Juno vimsade på efteråt, alltid minst. Nu är Juno plötsligt enda hunden, hon måste ha koll själv och kan inte förlita sig på Polly längre. Det märks på Juno att det är jobbigt, en stor omställning. Hon är lite mera bakskygg, vaktar mer hemma (är det möjligt..eh..) och söker sig mer till mig. Vår träning har dock fått ett uppsving! Att vara ensamhund betyder FULLT FOKUS från mig och detta ger henne mer självförtroende. Juno är verkligen inte en osäker hund, bara aningen komplex, stentuff och försiktig på samma gång, men det märks att hon liksom blommar upp, nu när vi är själva. Vår gemensamma sorg gör att vi engagerar och söker oss till varandra på ett annat sätt. Klart jag tänker skaffa en hund till men inte än, jag ska bjuda Juno på massor av egentid först. Dessutom har jag svårt att tänka mig en ny hund redan nu men så småningom blir det en hundkompis till Juno. Hon har inte svårt för att vara ensam men jag märker att hon blir stressad inne i Göteborg, när vi byter miljö utan att Polly är med. Då tar jag det lugnt, inväntar henne och försöker köra lite parkour och boostar med lek men hon tycker det är jobbigt att vara i stan utan Polly. Antagligen blir det bättre med tiden. Häromdagen när jag tittade på lite träningsfilm, där både jag och Polly låter, låg Juno bredvid mig i soffan. Hon reagerade överhuvudtaget inte när Polly skällde men när en film med deras bästis, frallan Zino kom igång och han skällde, då reste hon sig genast och gick till dörren för att kolla om han kanske var därute, på besök! För henne är Polly helt borta, lite sorgligt men logiskt. Det känns så bra att jag lät Juno vara med och säga hej då. Veterinären tittade lite konstigt på mig när jag sa det men vem bryr sig? Klart att hundar också behöver ta farväl och att de har en sorg som måste bearbetas.  Den visar sig inte på samma sätt som hos oss men den finns där. Garanterat.

             

Jag kan bara inte fatta att jag aldrig får se henne igen. När vi är ute och går tänker jag att nu dyker hon kanske upp där på stigen eller kommer springandes över fältet. Fast det gör hon ju inte. Jag blir galen när jag tänker på att jag inte kommer ihåg hennes doft längre. Alla selar och täcken luktar bara smutsig hund, inte Polly. Kan jag inte få borra in huvudet intill hennes kind en gång till? Snälla? Bara en gång till? Snälla?

När det inte blir som man tänkt sig - om att leva med en reaktiv hund

Jag är begåvad med två reaktiva, dvs utåtagerande hundar och det här inlägget är tänkt som lite stöd för dig som är i samma situation. Det är inte helt lätt att leva med en reaktiv hund och man behöver mycket feedback för att orka hela vägen. Att skaffa hund, vare sig det är en valp eller en vuxen hund, är början på ett äventyr och man är otroligt förväntansfull och lycklig. Kanske är det första hunden eller kanske inte. I vilket fall har man förberett sig och läst böcker, kollat hemsidor, pratat med folk och laddat på bästa sätt. Om man har ytterligare en hund eller haft hund innan tänker man garanterat att den HÄR gången skall jag göra på ett helt annat sätt och NU blir det minsann annorlunda. Det är ju bara det att den här nya hunden/valpen har ett eget bagage med känslor och sitt eget sätt att tackla situationer på. Den struntar fullständigt i hur man tänkt sig det hela...Det kan hända att man uppfattar situationen på helt skilda sätt. Ganska typiskt är också att man inte tänker igenom saker och ting utan bara kör på, man lyssnar helt enkelt inte på sig själv - eller hunden.


Hundmötesproblematik 

När jag skaffade Polly för 7 år sedan var jag full av ideér och tankar kring att nu skulle jag göra allting rätt! Jo, jo, men så blev det ju inte. Det blev inte så med Juno heller...och även om jag skulle göra ALLTING rätt, (vilket är omöjligt;-) så kan jag inte skydda mig från andras misstag. Polly var en oerhört språkduktig och social valp, hon kunde umgås med vilken hund som helst och alla andra hundar rättade sig efter henne och lyssnade på henne. Redan som 8-månaders unghund blev hon tyvärr attackerad och biten av en lös hund, samma hund hoppade på henne när hon var 3. Detta påverkade inte henne nämnvärt, hon ändrade inte sitt beteende men efter det har vi haft flertalet påhopp av lösa småhundar som rusar fram och gapar, kretsar runt oss men vågar sig inte ända fram samt en del andra lösa hundar som attackerat oss. Jag har ofta med mig en tredje hund, Smilla, som är rädd och ängslig och den attackerande hunden hoppar istället på Smilla vilket triggar igång mina hundar rejält, de vill försvara henne. Naturligtvis har Polly förstått att om hon ryter till så vågar ingen närma sig henne, vid det här laget har hon helt enkelt fått nog av lösa hundar.Trots detta är det inga problem att gå på kurs och träna för hon älskar att jobba och då släpper hon allt annat. Jag är dock jätterädd att något skall hända, det sitter i ryggraden, så det tar ett tag innan jag vågar släppa kopplet. Hon har inga problem att leka eller umgås med andra hundar om man ger henne den tid hon behöver innan. Jag tycker det är fantastiskt att hon efter alla dessa attacker ÄNDÅ är intresserad av andra hundar!! Pollys hundmötesproblematik har gått upp och ned de senaste 2 åren. Bitvis fungerar det jättebra men när hon mått dåligt och haft ont accelererar beteendet igen och vi får gå tillbaka några steg och börja om. Hon är diskbråcksopererad och har haft en jättejobbig rehabtid efteråt och hon är fortfarande inte i fas riktigt. Detta har givetvis påverkat henne. Om man går länge med smärta får hjärnan svårt att sortera intryck och man orkar inte med sådant man orkat med förut. Polly är dessutom född gapstare och skäller gärna bara för skällandets skull och bara det kan vara svårt att hantera. Det kan vara bökigt att gå ut med en reaktiv hund, man måste gå omvägar, titta sig omkring och helst ha ögon i nacken. Inte särskilt avslappnande med andra ord. Men jag har vant mig, jag har numera en inbyggd hundradar, alltid fyllda godisfickor (många fickor med olika typer av godis!) och försöker ta till vara varje chans till träning. Jag har dock lärt mig att det är ingen idé att träna och hålla på om jag inte har lust eller tid, då gäller det bara att gå en annan väg, att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. All den träning vi lagt ned har gett resultat, Polly har idag mest problem med lösa hundar eller hundar i flexikoppel (som hon tror är lösa) och det är ju inte så konstigt, med tanke på alla dåliga erfarenheter hon haft. Det finns vissa hundar hon stör sig extra mycket på medan hon struntar i andra. Med Polly handlar det mycket om hennes stressnivå/aktivitetsnivå. Hon är som värst på morgonen när vi precis kommit ut och på vägen hem från promenaden och ett träningspass - då är hon som bäst. Det är viktigt att ta reda på i vilket läge hunden är som mest mottaglig för träning, annars blir det ingen bra träning. När jag tränar hundmöten med Polly använder jag mig av ett klickerord (klickern är för laddad - hon går direkt upp i för hög aktivitetsnivå/arousal) i kombination med BAT, lite beroende på vilken situation vi befinner oss i. Om hon börjar skälla (Polly skäller mest, gör inga direkta utfall, såvida det inte är en lös hund på väg mot oss) så gör jag INGENTING, utan går bara vidare. Polly är ruskigt snabb och klickerklok vilket ställer höga krav på mig, något jag inte alltid lever upp till. Ren skvallerträning fungerar inte med Polly och hundmöten, hon baklängeskedjar direkt och kontrollbehovet ökar istället, hon kollar ännu mer efter hundar att styra upp. Hundmötesträning handlar med andra ord mycket om individen, erfarenheter och hur hundägaren mår.

Polly med Pedro - en spansk gatuhund på besök. 

Synpunkter från omvärlden

När det gäller hundar så är det precis som om det är fritt fram, folk tror att de har rätt att vräka ur sig vad som helst. En hund som skäller är för många oerhört provocerande, de klarar helt enkelt inte av det och beter sig därefter. Med andra ord reagerar de också reaktivt men det tror jag inte de förstår..tyvärr. Av någon anledning har dagens samhälle enormt höga krav på hur en hund skall uppföra sig. Den skall helst var tyst hela tiden, inte ställa till besvär, bara bajsa på lämpliga ställen men gärna vakta och trösta om det skulle behövas. Tänk om vi skulle ha lika höga krav på oss människor?? Vem är perfekt? Hur roligt är det att umgås med någon som är perfekt? Svaret är att det finns inga perfekta människor och det finns inga perfekta hundar. Att reagera utåt är en från början en känsla, en rädslereaktion för att undvika/hantera en obehaglig situation. Med tiden kan det bli ett inlärt beteende. Man kan inte träna bort rädsla och känsor men man kan bygga upp ett bättre självförtroende hos hunden och lära den ett alternativt beteende. Det här känner de flesta inte till, de tycker bara att hunden är olydig!! Jag har träffat hundägare som på fullt allvar föreslagit att jag borde "låta Polly somna in" eftersom att hon har problem med hundmöten. När jag konfronterade den hundägaren efteråt (vid det aktuella tillfället klarade jag inte av det - blev så himla ledsen) så erkände hon att just skällande hundar var något hon avskydde..hon bad också om ursäkt för sitt grova utspel. Andra människor skriker fula ord åt oss eller som på bussen häromdagen; jag och hundarna sitter i mittgången för det finns redan en tredje hund längst bak. Västtrafik tillåter bara två hundar per buss men vissa busschaufförer bryr sig inte. Vi sitter där i lugn och ro då det plötsligt uppenbarar sig två gigantiska hundar i gången, Polly reagerar direkt och säger ifrån och jag måste ta tag i henne annars vet jag inte vad som hade hänt. Jag förklarar för hundägaren att han kan inte gå förbi mig, det går inte och dessutom finns det ytterligare en hund längre bak. Han får stå där framme eller gå av. Han blir irriterad och tycker att "eftersom jag inte har pli på mina hundar borde jag gå av". Jag ser att han överväger att gå förbi ändå men då reagerar Juno, en av hundarna stirrar henne i ögonen och hon gör ett grizzlyvrål varefter de faktiskt backar. Jag ser att han har strypkedjor på sina hundar och orkar inte ens bemöta hans spydiga kommentarer. Busschauffören vaknar äntligen till liv och öppnar så han kan gå av. Suck.
I det läget kände jag mig jättekass som hundägare. Den andra hundägarens hundar sa naturligtvis inte ett knyst. Jag vet att en i en sådan pressad situation, trångt läge med många hundar, så hade även en hund utan hundmötesproblematik kunnat reagera men det hjälper liksom inte, jag känner mig misslyckad i alla fall. Det händer att jag blir avundsjuk på hundägare som bara kan gå rätt in på Blå Stjärnans Djursjukhus utan att det blir ett projekt, på hundägare som kan släppa sina hundar och stoja med nya hundar, bara sådär. Ibland när vi är ute och går kan jag riktigt känna hur folk på byn tänker: "men herregud, kan hon inte få ordning på sina egna hundar, hon är ju faktiskt instruktör!!!"  Jag känner för att ha en skylt på mig, DET ÄR INTE VÅRT FEL men folk förstår i alla fall inte, de har helt enkelt inte den kunskapen om hund. Men det finns solstrålemänniskor också!! Hundägare som bryr sig, som går undan och tar en annan väg, som vet vad vi råkat ut för. Det händer också att jag får trevliga kommentarer på bussen om att "dina hundar är så lugna och fina"...jo, jo ;-)
Hur orkar man? Tja, man älskar ju sina hundar, något alldeles vanvettigt, det är väl orsaken. Sedan har mina hundar PRECIS LIKA STOR RÄTT ATT FINNAS TILL som andra, mer stillsamma och välartade hundar. Jag lägger ner massor av tid på träning, de får den bästa maten, de har ett fantastiskt liv och visst känns det orättvist..MEN fördelen är att jag lär mig jättemycket om hund och jag kan sätta mig in i hur hundägare till reaktiva hundar har det. Jag är begåvad med en gen som gör att jag alltid försöker hitta något positivt hur negativt det än må vara. En del av mina elever ringer och gråter, de är förtvivlade för att de måste inrätta hela sitt liv efter sin hunds reaktiva beteende och jag tycker det är viktigt att möta upp deras tankar och funderingar. Det är ingen lätt sak att leva med en reaktiv hund. Att hela tiden planera och inte kunna vara spontan, att ställa sig frågan "ska det verkligen vara så här att ha hund" , att stå emot omvärldens kommentarer men fram för allt, att känna att man inte förstår sin egen hund. När det känns som värst är det viktigt att stanna upp och tänka tillbaka och INTE jämföra med andra hundar utan med hur min hunds beteende var för ett halvår sedan. Det finns nästan alltid framsteg även om de tenderar till att inte synas då bakslag tar väldigt mycket utrymme. Ibland tar orken slut och det blir för svårt, i det läget är det viktigt att man har människor omkring sig som förstår hur man har det och kan peppa.


Grizzlybjörnen anfaller - reaktivitet mot människor

Jag har tidigare skrivit om Juno i bloggen, här och här. Juno var från början reaktiv mot det mesta som rörde sig men det accelererade med ålder och tilltagande smärta. Idag är Juno frisk, hon simmar dock nu under vinterhalvåret för hon kommer alltid att vara svag baktill, höger sida. Även om hon skulle älska agility så är det inget för henne, hon skulle inte klara det fysiskt. Juno bangar aldrig - det är hennes personlighet, vilket resulterar i vrål och attack, med båda tassarna på bröstet på människor eller kanske ett rejält tag i någons ben eller arm. Om en katt hastigt dyker upp och rusar förbi, ja, då kan det hända att man ramlar omkull och blir släpad några meter. Plötsliga rörelser, hundar eller människor som stirrar henne rätt i ögonen, vilt som dyker upp, cyklar, skateboards eller kanske bara huva eller keps, det är sådant som Juno går igång på. I juli fyller Juno 4 år och hon är ett levande bevis på att träning ger resultat. Juno är jätterolig att träna med, älskar att leka och blir aldrig trött. Till skillnad mot Polly går hon sällan upp i stressnivå, har en tydlig av-och-påknapp. När hon gjort ett utfall lugnar hon snabbt ned sig och går att jobba med. Nu kanske ni undrar hur jag vågar ta ut den här hunden bland människor, på tåg och bussar? Svar: för att jag är tvungen, jag har inte körkort - än!! Det gäller att ha blixtsnabba reflexer och hela tiden tänka och bedöma situationer ur hennes perspektiv. Det är också viktigt att ha gott om tid, kanske ta nästa buss eller tåg om läget inte är optimalt. Jag har ett extremt högt risktänkande, jag har med tiden utvecklat ögon i nacken men visst har vi gjort misstag, man kan aldrig veta hur andra människor tänker. Jag har tränat MASSOR av skvallerträning med Juno, klickat och matat, klickat och matat, om och om igen, parallellt med BAT i vissa situationer och de sista två veckorna har vi haft ett rejält uppsving! Det har tagit ett år för Juno att bli OK i kroppen efter att infektionen hävdes, hon har plötsligt fått höjd på ryggen och rör sig smidigare. Tidigare knep hon med höfterna och rumpan sluttade mer. Jag tror att hennes framsteg hänger ihop, så länge hon var spänd fysiskt kunde hon inte blomma ut och slappna av ordentligt. Sista tiden har följande hänt:

1. Helt plötsligt under en promenad märker jag att Juno inte ens lyfter på huvudet när någon cyklar, joggar eller snabbt går förbi. Trots att de är vinterklädda med stor huva!! Hon bara fortsätter nosa som om ingenting hänt och hon sitter lugnt mellan mina ben när folk kliver in i busskuren, hon tittar inte ens på dem.

2. Hon har varit hos Emma (dotter nr 3) när de hade middag med lite folk som kom och det gick hur bra som helst, även om vissa såg lite märkliga ut (i Junos ögon alltså ;-) Emma hade godis i hallen som alla bjöd Juno på.

3. Häromdagen var hundarna hemma hos Fanny (dotter nr 2) och DÅ VAR DET HANTVERKARE DÄR men Juno skällde inte ens på dem. Hon fick visserligen vara i köket och inte ha närkontakt men ändå, de gick ju förbi henne :-) Ett enormt framsteg!!!

4. När vi var ute och promenerade i Göteborg en annan dag gick det förbi en man som precis när han passerade oss, stampade det värsta han kunde med fötterna, en i taget, för att sedan gå vidare och vända sig om för att kolla reaktionen..öhh..kul kille..men Juno morrade bara lite svagt men ändrade inte position. Jag kände att den här typen var ute efter att provocera så när han vände sig om, gjorde jag det samtidigt och replikerade glatt: "Skall du inte pröva en gång till och se om du blir biten???" Ja, jag vet, det var inte smidigt men ibland tittar terriern i mig fram ;-)

Speciellt BAT-träningen har gjort att  Juno nu tänker bakåt istället för framåt. Jag ser tecken på det varje dag, i morse backade hon in till mig när en koltrast prasslade i buskarna (ja, vi har haft problem med fåglar också!) och det märks att hon tänker bakåt, in till mig, att det känns bra för henne. Det är viktig att komma ihåg sådant när det kommer ett bakslag vilket det förstås gör ibland. Det var längesedan Juno reagerade på en människa men för några månader sedan stod vi på perrongen i Kungsbacka och skulle gå på tåget. Helt plötsligt gör Juno ett litet utfall mot en kille som snabbt går förbi med stora hörlurar på huvudet. I det läget lades saker på hög, först åka buss, sedan vänta på tåget med massor folk på stationen och till slut en kille som gick förbi. Hade vi träffat den killen hemma på gångvägen hade hon troligen inte reagerat men nu blev det sammantaget för mycket intryck. När vi sedan satt på tåget frågade ett gäng killar mig om Juno. De trodde hon reagerat på dem, de stod också på stationen och jag förklarade om Juno, de var intresserade och kunde hälsa på henne efter en stund och det var ju jättebra träning för henne.
När det sker bakslag får man analysera situationen, ta med sig det och gå vidare. Absolut inte älta och anklaga sig själv!! Ältande gör bara att man fastnar och inte utvecklas. Många tycker att man försöker ursäkta sin hunds beteende men det handlar inte om det, utan om att förstå varför, så man slipper hamna där igen. Reaktivitet mot människor ställer jättehöga krav på hundägaren, många tror att hunden är jättefarlig och måste avlivas men så behöver det inte alls vara. Det går att rehabilitera hundar men det går inte fort, det kräver stort tålamod och mycket kunskap. Det blir lätt att man ger upp om man inte har någon att bolla tankarna med.
Juno tycker katter är urläskiga, de kryper ihop och stirrar och då blir hon vansinnig. Jag tror aldrig att hon kommer att kunna möta katter på ett avslappnat sätt men det är heller inte ett mål för mig. Jag vill få henne att fungera med främmande människor och vara avslappnad i situationer med mycket folk. Naturligtvis tränar jag BAT på katter (särskilt grannens ;-) men om hon gör framsteg där ser jag det mer som en bonus. När man börjar jobba med en reaktiv hund är det viktigt att ha mål och då inte för högt satta...bygg upp träningen steg för steg, annars blir det pannkaka av alltihop och du ser aldrig några framsteg. Om din hund har många problembeteenden så fokusera först på det du tycker är största problemet.

Juno tränar BAT med figurant - hon vill inte titta direkt på den läskiga figuranten

men tänker bakåt och väljer att vända istället för att reagera utåt

Kopplet är en trigger

Det här med kopplet och reaktiva hundar är lite av en moment 22 situation. Hundar som sitter fast reagerar kraftigare bara för att de just sitter fast och inte kan freda sig. Juno reagerar inte alls lika kraftigt om hon är lös men att ha en reaktiv hund lös är liksom ingen bra lösning...
Ett exempel är adopterade gatuhundar, de är hundar som är vana vid andra hundar, har kanske umgåtts i hägn eller flock och brukar inte ha problem med andra hundar MEN vissa kan vara känsliga när de är kopplade, just därför att de inte är vana vid det. Där får man träna och boosta med lek och ladda positivt när kopplet är på och tänka på vilka situationer man utsätter hunden för. Med tiden brukar det lätta och hunden känner sig snart trygg i kopplet. Jag har tränat in att ta tag hårt i selen, rassla med kopplet inte är negativt, det betyder klick och godis. Ett koppel med expander är ett måste tycker jag, det avlastar både hund och ägare. Om du inte kan ha din hund lös, det kan jag tex inte med Juno, kommer det en katt, ekorre eller ännu värre, ett rådjur så drar hon direkt, så får du jobba ofta med lina på lämpliga ställen. Jag har Juno lös på inhägnat område och flera gånger i veckan i lina, ihopkopplad med expanderkoppel. Det är viktigt för henne att hon också får tillfälle att nosa och strosa, även om hon inte kan vara helt lös. Jag har med mig mina hundar på workshops och kurser men de är vana att sitta i täckt bur och när vi jobbar är de främst fokuserade på mig och släpper annat runt om kring. Dit har vi kommit genom att träna mycket under koppelpromenader, den ena får sitta och vänta medan jag tränar den andra. Jag är noga med var jag kopplar fast dem och tränar precis intill. Jag har till och med släpat ut buren och satt den på fältet utanför mig, nära busshållplatsen och utnyttjat den störningen. När man använder omvärlden som störning får man göra det med finess - så ingen tar illa upp. När jag tränar på vägarbetare så brukar jag fråga och de har sällan något att invända.


Känslostormar och riktlinjer

Vad kan jag säga? Det går upp och det går ned. Skaffa dig ett hårt skal och stå upp för dig och din hund. Att ha en reaktiv hund är inget att skämmas för, det kan hända vem som helst, när som helst. Lyssna inte på en massa dumma kommentarer utan lyssna inåt, på vad som känns rätt för dig och din hund. Ta inga risker för att någon annan tror sig veta bättre och känner nån som hade en hund som....osv. Bestäm dig för vilka saker som är OK och vilka som inte är OK och vik aldrig av från det. Om ni är flera i familjen så är det bäst om alla är överens, sätt er ned och stolpa upp vad som gäller. Informera involverade personer som hundvakter och goda vänner. Givetvis kan man inte begära att alla skall följa "reglerna" slavenligt men det underlättar för alla parter, särskilt för din hund. Glöm inte ge dig själv en massa credit för att du tränar och försöker hjälpa din hund. Våga dig ut och träna, hitta en teknik som passar er och tänk AVSTÅND, hellre för mycket än för litet. Tala om hur det ligger till, jag ber hundägare att gå åt sidan, stanna eller gå vidare, flytta på sig hos veterinären om jag skall förbi. Om inte du tar tag i situationen och skapar avstånd åt din hund - då gör din hund det. Bry dig inte om ifall de grymtar och surar, det är synd om dem som har så dålig hundkunskap;-) Det som verkligen betyder något är du och din hund - och er relation.
Jag tappar också modet ibland och gråter, det händer oftast när andra människor lagt sig i, sagt något otrevligt och varit totalt oförstående. I sådan lägen tittar jag på hundarna, de tröstar mig och då känner jag mig ännu mer taggad att minsann visa alla skeptiker att det visst går att rehabilitera en reaktiv hund.

Litteraturtips:
Behavior Adjustment Training - Grisha Stewart
Fight!! A practical guide to dog-to-dog aggression - Jean Donaldson
Bringing light to shadow/a dogtrainers diary - Pamela S. Dennison
Help for your fearful dog - Nicole Wilde

(Samtliga böcker är amerikanska och anpassade efter deras sätt att ha hund, inte alltid som i Sverige, glöm inte det...)

Junos DNA-test

Min yngsta hund Juno är enligt uppfödaren en korsning mellan Schäfer och Labrador. En korsningshund består av endast 2 raser och en blandrashund av minst 3 raser. Idag är Juno ca 3,5 år och eftersom jag misstänkte att var fler raser i henne än 2 så bestämde jag mig för ett DNA-test. Jag gjorde testet genom Hundrondellen, något jag verkligen inte ångrar. Det kostade visserligen 800 kr men är värt varenda krona. Juno är en komplicerad hund med mycket reaktiva beteenden och jag har länge funderat över om det inte är ytterligare någon jakt- eller vallhundsras i henne. Hon är känslig och stentuff på samma gång. Det är extremt mycket jakt i henne samtidigt som hon är väldigt samarbetsvillig. Hon är egentligen social, intresserad av människor men i kombination med mycket vaksamhet. Jag tänkte att testet skulle hjälpa mig att förstå henne, ännu mer än vad jag gör idag, så att jag kan möta upp henne bättre. Vi har fortfarande en bit kvar tills att hon är helt och fullt "rehabiliterad".

Idag kom DNA-testet!! Jag kan säga att jag riktigt slet upp kuvertet och det var verkligen omfattande. En hel broschyr om Juno och 3 generationer släktingar till henne. Grymt imponerande och superproffsigt, Jag kan verkligen rekommendera det till andra, som också undrar över vilka raser som finns i hunden. Dock kan det vara svårt med gatuhundar, som levt länge på gatan i generationer och på så sätt nästan skapat en egen ras. Där kan det vara svårt att urskilja de specifika raserna men det här företaget har i alla fall över 185 raser i sin DNA-bank. SÅ, vad fanns det då för raser i Juno??
Jo, till att börja med så var hennes mamma Schäfer + annan mix och hennes pappa Labrador Retreiver + annan mix. Sedan på mammans sida var det uteslutande Schäfer korsat med annan blandras och på pappans sida genomgående Labrador korsat med annan blandras. Med andra ord så är mormorsmor och farmorsmor renrasiga individer. Det var ju inte riktigt det som uppfödaren sade...

De andra 5 (!) raserna man hittade i henne var, håll i er nu:

Dobermann - Inte helt förvånande faktiskt, jag hade inte tänkt tanken innan men jag kan klart och tydligt se det nu. Jag ser det i hennes långa ben, på tassarna och märker det på hennes vaktinstinkt och enorma behov av motion.

Cocker Spaniel - Det här var ju en smula otippat!! Fast det är klart, nosen i marken har hon ju ;-) De korta benen hittar man hos hennes syster som även till sättet är mycket Cocker.

Belgisk Vallhund (hög procentsats): Tillsammans med Schäfer blir det en hel del vallhund, som jag trodde. Jag som alltid velat ha en Malinois och tänkt att nästa gång får det bli en Malle ;-) De sägs ibland vara mjuka utanpå och hårda inuti, en ras med mycket jaktlust som behöver mycket social träning, något Juno aldrig fick hos uppfödaren. Härifrån kommer också skärpan skulle jag tro. Sedan är Juno enormt nyfiken och orädd och när jag läser om den här rasen känner jag igen mycket hos henne.

Otterhound: En sällsynt drivande jakthund (ca 15 st i Sverige) som använts till jakt med utter, därav namnet. I USA har den även använts till att jaga tvättbjörn och björn. De kan vara lite svårdresserade (jagade därför i koppel) och trots att de är vänliga, ibland svåra att anpassa till sociala miljöer. Här har vi då den enorma jaktlusten hos Juno!! Ser hon en ekorre så är hon försvunnen..

Min tokiga hund, alltid på språng, ofta missförstådd och svårtolkad. Tack vare det här testet ser jag hennes personlighet i ett annat ljus. JAG FÖRSTÅR varför hon är som hon är. När jag pusslar rasernas egenskaper med hennes liv fram tills nu, dålig socialisering hos uppfödaren, sjukdom & smärta som gjorde att hon fick tillbringa många månader i stillhet, mängder av besök hos veterinär där hon känt sig trängd, då inser jag till fullo vad som triggat igång hennes reaktiva beteende.
Givetvis är det svårt att säga hur mycket procentuellt av varje ras som finns i just henne MEN det är väl egentligen inte så intressant. Genetik är mer komplicerat än så. Jag kan förstå nu varför jag har haft svårt att se Labradoren i henne, i henne är den inte all så tydlig. Sammantaget har en del av hennes raser behov av mycket social träning, de har stor jaktlust, nyfikenhet, vall, skärpa, känslighet och samarbete. Ganska mycket hund med andra ord...
Det här resultatet har stor betydelse för hur jag tränar med Juno. Givetvis är det skillnad, hon är inte den jag trodde hon var. Nu kan jag tolka hennes beteende ordentligt, jag förstår vissa av hennes svårigheter och vad det bottnar i. Jag vet varför hon är besvärlig i spåret, kastar sig och har svårt att fokusera. Jag hade lite svårt att koppla ihop hennes skärpa och totala oräddhet med en Labrador, det finns säkert sådana också men ändå..
Visst har hunden en personlighet och man skall inte stirra sig blind på rasen men jag som träffar många hundar, både renrasiga och blandraser, ser det på ett annat sätt. Raser är olika och har därför olika behov anpassade till sin ursprungliga uppgift. Sedan förändras raserna med ett ständigt avelsarbete och ibland finns det hundar som inte alls är rastypiska. Min andra hund, Polly är en korsning mellan Schäfer och Berner Sennen, vilket framgår tydligt. Där har jag träffat båda föräldrarna, de var renrasiga och fanns i SKKs register.

Juno funderar

Juno och jag kommer att kämpa vidare mot våra mål - kunna vara lös i skogen och acceptera alla sorters människor, även om de stirrar på en och har stora hörlurar.

Allt är faktiskt inte som man tror.

Jag går i belöningstankar

Jag har på senare tid fått en hel del input vad det gäller min träning med hundarna, framför allt vad det gäller min belöningsteknik. För att få ordning på detta har jag försökt vara effektiv och organisera upp belöningsflödet. Kanske kan det inspirera er till detsamma?

Vad gillar dom mest & minst?
Vilken belöning passar bäst till vilket tillfälle?
Vad behöver vi jobba på, vilken belöning kan bli bättre?
Vad fungerar dåligt?

Helt klart grundläggande saker men jag behöver gå igenom repertoaren och uppdatera mig. Ingenting är någonsin statiskt, eller hur? Jag ändrar min attityd, har olika förväntningar på olika moment och jag testar ny saker. För att allt inte skall bli en enda röra är det bra att stanna upp ibland och utvärdera träningen. Jag kan ju konstatera med en gång att jag definitivt borde bli bättre på att föra träningsdagbok...förstår inte riktigt mitt inre motstånd mot detta?? När jag väl gör det får jag ut så himla mycket mer av träningen!! Skärpning på det området..
Hundarna har ju också bra eller dåliga dagar, i Pollys fall måste jag vara uppmärksam, hennes rädsla för smärta gör att hon spänner sig och vissa dagar är hon väldigt spänd, då blir det inga snabba rörelser innan hon sansat sig. Allra viktigast är ju att vara förberedd!! När den ena belöningen av någon anledning inte fungerar kan jag inte analysera det just då utan måste ha en plan B, dvs en annan belöning att ta till annars tröttnar kanske hunden..

Om jag börjar med Junos lista över belöningar så ser den ut så här:

1. LEK - Definitivt hennes bästa gren. Hon gillar godis också men att springa, stoja och kampa är det bästa hon vet. Så här ser rangordningen ut vad det gäller leken:
a - Fotboll/Boomerball med snöre
b - Mindre Zogoflexboll som studsar mycket
c - Elastisk dragkampsleksak med fuskpäls + boll i änden
d - Lång fleecefläta
e - Elastisk nätboll med pip- och pälsleksak inuti

2. GODIS - Hon äter glatt det mesta men inälvor står extra högt i kurs.
a - Ugnsbakad lever
b - Fisk av nåt slag, hon älskar fisk. 
c - Torkat inälvsgodis
d - Pannkaka
e - Korv

Med Juno fungerar lek som belöning kanonbra. Hon har en tydlig av- och påknapp och för att få till tex snyggt fotgående med höga framben eller backa ut från mig, är just leken suverän. Hon får ett helt annat tempo. Trots att hon är en ganska brötig hund så är hon samtidigt försiktigt, hon vill FÖRSTÅ innan hon ger sig in i ett nytt moment. Har hon inte rätt aktivitetsnivå kan det såsigt och tveksamt. Avståndsbelöning är också en favorit, då blir hon riktigt taggad och kvick. Vi behöver träna på att en annan leksak än bollarna blir nummer 1, det är svårt att ha med sig en stor Boomerball och röja med den på inomhusträning, det blir ganska störigt. Jag har introducerat att jag är lite mer fysisk men det går sådär, hon verkar inte bry sig, är kanske inte hennes grej?? Med Juno fungerar det jättebra att leka även hemma, bara hon får leka så bryr hon sig inte ens om var vi är eller vad som är i närheten. Bjuder jag in till lek bangar hon aldrig :-) Ingen risktagning med den här damen, inga utrymmen för missar, då drar hon iväg och blir sedan tveksam att pröva igen. Jag måste vara TYDLIG med vad jag vill och görasnabb med belöningen.

Pollys lista ser lite annorlunda ut:

1. GODIS - Hon älskar att leka men är riktigt svår på mat. Hon är extremt glupsk, det finns inget stopp i den här hunden. Vissa saker är dock godare än andra:
a - Chips (är besatt av sånt som knaprar)
b - Ugnsbakad lever
c - Korv, gärna rökt 
d - Pannkaka
e - Ost
Nu får hon inte ofta chips (I love eco har en bra lättsaltad variant) men ibland tar jag till det.

2. LEK - Hon älskar att leka men godis lockar mer. Speciellt nu när hon fått vara stilla länge pga sjukdom/rehabilitering av diskbråck.
a - Kamplek med en gammal kong i elastiskt band. Helst skall det vara fysiskt, jag skall morra och låtsas jag henne och försöka ta den, gruffa och knuffa och sedan rusa iväg så hon får springa efter.

b - Fotbollar
c - Fleecegodisgömma med boll i ena änden
d - Lång fleecefläta
e - Boll i snöre

Polly är en väldigt klickerklok hund. Man blir duktig på att klicka precist när man tränar med Polly ;-) Hon är kvick, ligger gärna steget före och baklängeskedjar snabbt som attan. Rolig att träna med, det blir snabbt rätt MEN det kan lika snabbt bli fel. Hon bjuder oavbrutet och det gäller att hänga med. Om jag leker för stojigt med henne får jag fel aktivitetsnivå och då blir hon så till sig, bjuder och bjuder, istället för att lyssna på vad jag säger eller visar. Hon lär sig otroligt snabbt hur en kedja fungerar, på gott och ont. Att skvallerträna hundmöten med klicker baklängeskedjar hon direkt, bygger upp förväntan och hetsar upp sig. Det fungerar inte. När hon går igång för mycket använder jag inte klickern utan bara belönar massor av lugna beteenden jag vill ha, då sansar hon sig efter en stund. När vi kommit igång och hon är lagom motiverad kan jag belöna med lek. Med henne måste jag planera typ av godis lite bättre, efter vilken aktivitetsnivå jag vill ha. Jag skulle vilja få henne mer taggad på att leka, att välja det framför godis, det blir en utmaning. Hon har så stort kontrollbehov (pga konstant förhöjd stressnivå - långvarig smärta) och en annan utmaning blir att få henne att leka utanför affären osv. Hon älskar att söka reda på leksaken och sedan leka så det kan vara en bra idé på platser med störning.


Promenadbelöningar

Vi är ofta ute och går, åker buss och tar oss via fötter & tassar till avlägset belägna ställen. Under promenaderna belönar jag mycket. Jag försökte komma på hur många belöningar per dag jag ger, har haft lite koll under några dagar och det bli minst 75 tillfällen per hund, lite beroende på vad vi gör. Jag satsar på att belöna det jag vill ha, fina och lugna beteenden hos hundarna. Mina hundar är reaktiva, fast på skilda sätt och varje gång vi passerar triggers belönas det. När de är lugna & fina belönas det. När de tar bra initiativ belönas det. Blir det utfall går vi bara vidare. På det här sättet har jag kommit tillrätta med särskilt Junos reaktivitet. Jag har helt enkelt belönat när hon är lugn bredvid mig trots att någon form av rörelse passerar. Polly får givetvis också belöning då, hon är också lugn och tvärtom när Juno är lugn när Polly skäller på en mötande hund. Likadant på buss och tåg eller när vi är i stan, på ställen med stress och mycket folk, då dunkar jag på med belöningar. När vi t.ex går in till Blå Stjärna (veterinären/rehab) så gör jag handen till en skål så de kan äta ur den eller så har jag en tub fylld med något gott. 
När jag tränar specifika beteenden med hundarna går jag ut med dem en och en och då tränar vi oftast BAT eller någon form av störningsträning.

När man tränar under promenad är det viktigt med en avslappnad inställning, slänga, tjoa och kasta godisarna. Det är inte hela världen om det blir fel. Om man skall belöna beteenden man vill ha så måste man först börja med små tecken på rätt beteende, tex att överösa en uppstressad hund med godis precis när man kommer ut genom ytterdörren och sedan kanske gå in och göra det igen. Detta har jag gjort med båda mina av olika anledningar. Juno för att hon skall ut och kolla efter grannens katt som sitter utanför, Polly för att hon kastar sig ut och skäller bara för att det är kul att gå ut och göra något.
Var noga med att inte bli förutsägbar. Vi människor fastnar lätt i rörelsemönster, när det kommer en trigger, en snabb rörelse i en buske så ändrar vi kroppsspråk genom att spänna oss och det känner hunden. För att undvika att hunden kedjar så belöna bara att hunden går lugnt och fint ibland, i början kanske hunden lyfter på huvudet och letar efter störning/trigger men efter ett tag bryr den sig inte. Man måste också ha ett frikommando, när jag belönat ordentligt en stund och dom är väldigt kontaktbenägna då bryter jag med "Varsågod och snoosa", det är betyder att de är fria att nosa på allt de orkar och jag varken belönar eller tar kontakt under en längre stund. Givetvis strosar och nosar de annars också under promenaden men det här använder jag när vi haft ett längre belöningsstim och de släppt allt annat runt omkring.


Mat som belöning?

Nu undrar ni kanske om mina hundar är smällfeta?? Nej, faktiskt inte. Juno är visserligen steriliserad men vi är i ute och rör på oss flera timmar per dag så de går inte upp i vikt. De äter färskfoder (rått kött, havegrynsgröt och grönsaker) vilket också bidrar till att hålla vikten. Jag lägger ofta i något annat, en liten tomat, broccoli, paprika eller frukt så dom skall få undersöka nya smaker (berikning). Jag använder aldrig maten som belöning. Jag håller isär mat och belöning. Om jag skulle använda matransonen som belöning skulle Polly i alla fall hänga över matskålen i flera timmar eftersom hennes lunch uteblivit. Jag förstår inte varför jag skulle använda maten som belöning? För att den har högt värde? För att hunden inte skall bli tjock? Om det är anledningarna så är det upp till mig att lösa det på annat sätt. Hunden skall få ha sin matro och inte behöva arbeta samtidigt som den äter. Det ruckar jag aldrig på. Jag tycker det är roligt att träna med hundarna men det får inte gå överstyr, så själva träningen tar över. Många är träningsnördar och det är inte ovanligt att man i jakten på nya moment glömmer bort att hunden är en individ med egna behov. Den kan faktiskt inte välja utan följer oss glatt, vad vi än hittar på. Det tål att tänkas på. Jag tycker inte det är fel med mat på fasta tider, hundar gillar rutiner. När mina hundar ätit färdigt kommer de viftandes till mig, slickar sig om munnen och jag säger "Var det gott med mat?" och sedan går de och lägger sig. Visst är det frestande att använda maten som belöning (den har ju skyhögt värde) men jag avstår. Sedan kan jag förstå om han har en svårbelönad hund, då tar man vad man har men ändå, det borde gå att lösa.

Det blir intressant att återkomma till det här inlägget om ett tag och se om det blivit någon förändring. Om vi går framåt eller står kvar på samma ställe..

Snö Vold

Ja, idag var det SNÖ ute till min stora förtjusning!! Detta säger jag trots att jag håller på att ta körkort ;-) Helgen som gick var hektisk med bl a lekclinic med Siv Svendsen på söndagen. Det första jag tänkte på i morse var förstås att leka med hundarna och snön minskade inte precis min entusiasm.Jag hade verkligen sett fram emot clinicen med Siv eftersom jag missade henne förra gången hon var i Göteborg. Jösses, vilken skojig människa!! Så skönt att träffa någon annan som brötar och är yvig och stojar runt. Jag kände mig väldigt hemma med henne, jag är ju inte känd för att vara en lugn och stillsam person precis ;-) Siv är GLAD, spontan och helt galen. Underbart!!! Jag gillar att leka med hundarna, inte bara för att belöna dem utan för att det är himla skoj!! Vi brukar bröta på och tävla om vem som hinner först till fotbollen och leka jage men nu fick jag mer verktyg till HUR jag kan utnyttja leken samt variera och anpassa den till vad jag tränar. Följande saker noterade jag i mitt anteckningsblock:

 Mer lek = mer fokus - Tänkte kanske graffittispraya det på Hundfokus stuga som en liten reminder..ifall jag skulle bli lite vilsen nån gång..

 Ta reda på vad min hund gillar - och ändra det! - Jag skall definitivt tänka igenom vilka lekar och leksaker vi har och gradera dom samt se vad som kan förstärkas och bli ÄNNU bättre. Polly är extremt matfixerad, speciellt nu när hon varit konvalescent länge och inte fått lov att leka vilt, så där har vi en del att ta igen.

 Variera leken efter vilken attityd och känsla jag vill ha - Inte för att jag är värsta prestigenörden men det tål att tänka på att LEKA ännu mer och alltid börja träningspasset med en kul lek så både jag och hunden får rätt känsla med oss in i träningen. Om hunden eller jag är på dåligt humör så blir vi garanterat på gott humör om vi leker.

Tävla ännu mer när jag leker - Det här är nyckeln till Juno. Hon är ett energiknippe med en stoooor jaktklocka i magen och för att inte näsan skall ta över är leken ett måste. Om jag inte hade lekt massor med henne hade jag aldrig fått henne att fokusera. Nu skall jag tävla ännu mer, även leka "bytteleken", att hon byter leksak snabbt när jag säger YES, vilket jag gör när hon har ordentligt med vikt bakåt. Hon drar gärna iväg med leksaken och har göraskoj för sig själv, "vem behöver en människa för att leka liksom"...det skall bli ändring på det!!

Glad Vold/Glad Våld - var mer fysisk och mer brötig i leken - Här har jag ju två väldigt olika hundar. Polly älskar att bröta, ju mer jag hetsar henne desto mer brötig blir hon. Knuffar jag på henne går hon igång som sjutton, hon blir aldrig tveksam till vad jag håller på med. Juno däremot har en mycket större privat zon, är mera känslig för snabba rörelser och hårda dunsar. Om hon känner smärta vänder hon sig direkt och morrar och biter så det blir intressant att påbörja det här fysiska med henne. Jag får bygga upp det försiktigt helt enkelt. Leka tufft är ju annars det bästa hon vet, hon kan hänga fast i leksaken i en halvtimme...Om hon är tveksam till mig när jag är fysisk - ja, då får jag väl lära henne gilla det ;-)

Svåra och långa moment/kedjor kräver enorma belöningar. Kasta 50 bollar och stolla runt, varför skall min hund göra hela kedjan om inte belöningen motsvarar jobbet??
Belöningen skall vara LÄNGE!! -  Har inte tänkt på att jag faktiskt kan kasta ut ALLA fotbollarna samtidigt och röja runt som en duracellkanin..

Meningen med att leka är ju att ha skoj, inte ha en massa lekregler - Siv var befriande på det sättet att hon verkligen ger sig hän i leken, bjuder på allt hon har, hon låter sig inte nedslås, hon ger inte upp utan hittar en lösning - genom att leka lite till!! Om leken har en massa regler - då blir det mer som en övning, inte en lek.

Snabbhet/Timing - Leken är ett perfekt redskap för att få upp snabbheten, både på mig själv och hundarna.

Vi promenerade iväg till Hundfokus och satte igång, det snöade oavbrutet och var ganska grått ute och jag var själv med hundarna men några dimmiga foton fick vi till:

Pollys favorit är fotbollar, att kampa med dom och att jag puttar på henne och grymtar

"Skulle vi leka eller skulle du greja med kameran!!!"

"Suck vad det ät tråkigt med paus, blir det aldrig min tur??"

Den här boomerballen är Juno galen i. Den är av hårt gummi och hon älskar när jag jagar ifatt och försöker sparka bort den från henne eller höjer foten och stampar på repet

Ibland dunkar hon omkull sig själv ;-)

Med bollen bakom funkar det kanon att backa ut från mig. Jag rusade till höger bakom A-hindret och jagade henne...

"Gå hem - varför det???"

Efter nästan 3 timmar ute var vi ganska trötta och jag var sugen på varm choklad och att åka på sommarläger hos Siv. Någon mer som är på???

Träningshelg med Brigitte van Gestel

Helgen  20-21 oktober var jag & Polly på en fantastisk träningshelg, arrangerad av Dogmantics Dogtraining på Halmstad Hundarena. Vi tränade för en instruktör från Holland, Brigitte van Gestel, som tävlar i höga klasser i lydnad, freestyle och HtM. Just den här helgen fokuserade vi på lydnad, framför allt heelwork. Det var första gången Polly var ute på något på nästan 1 år så hon var väldigt upphetsad, milt uttryckt...

This must be the place - ett ombyggt ridhus, nu enbart hundarena. De har även kurser och rehabträning. Verkligen ett fantastiskt modernt ställe!

Inomhus

Brigitte var en extremt bra instruktör. Hon läste hund fantastiskt bra, var lyhörd, pedagogisk och hade de mest fiffiga lösningar på stora problem. Många av oss på seminariet hade problem eller vill träna på sitt heelwork, alltså fotgåendet, så det var mycket fokus på det.

Brigitte, Emily och Splash. Emily ville träna på att få med sig Splash runt, på ett snyggt sätt. 

Martina och Lacey lyssnar uppmärksamt på Brigitte.

Lasse & Lotta hade problem med att hennes huvud dippar och de inte har kontakt i första steget. Det löste Brigitte genom att Lasse startade mjukare och med andra benet. Han är lång och stor och starten var för bestämd för Lotta.

Med ett mjukare steg och annan attityd blev det bättre!

Jag & Polly aka Gapstaren. Polly tyckte detta var så himla skoj, hon var aningen övermotiverad och skällde konstant när vi inte jobbade. Så fort Brigitte öppnade munnen för att säga något till mig så satt hon igång. Suck...som det kan bli. Hon är ju skällig annars men efter 8 månader utan att få springa lös och leka så blir man lite ding..Vi jobbade på att få henne närmare mig, jag tycker hon är lite för långt åt höger. Det tränade vi genom att vi gick några steg rakt fram, jag höll handen höjd lite framför henne och tog sedan några steg till höger vilket resulterade i att hon automatiskt kom närmare mig. KLICK!!

Här hade vi flyt!

Hmmm..tänk om jag kunde sluta upp med att luta mig framåt...

Polly älskar heelwork!!

Rasmus och YipYap tränar nostarget. Rasmus vill igång YipYap i fotgåendet, lite mera takt och schwung när han rör sig. Genom att träna nostarget, att hunden trycker sig mot targethanden belönar man att hunden vill framåt. 

Leka bör man

YipYap och Rasmus strävar framåt.

Genom att hålla handen lite höjd kan man få hunden att sträva uppåt och på så sätt få mer takt i steget. Brigitte vill att hennes hundar skall gå med höjt steg i alla discipliner, inte bara i freestylen.

Brigitte övar med YipYap

Det gäller att anstränga sig....

Weeee..nu börjar det hända grejer..

Yes, yes!!!

Belöning!!

Andra dagen var det stooor skillnad, mycket bättre takt i YipYap.

Någon???

Ulrika och hennes hund fick hjälp med att få igång leken.

Är det fruktstund nu??

Jag är jättenöjd med helgen och tyckte att Polly var superduktig. Andra dagen var hon lite trött i bakdelen och orkade inte koncentrera sig, hon ville BARA äta korv men då krävde jag inte mer utan körde korta pass istället. Jag har varit runt på en del föreläsningar och workshops men måste säga att Brigitte är en av de bästa. När man ser henne arbeta med sina hundar blir man helt såld. Hon vet exakt var hon är i förhållande till hunden, HELA TIDEN. Om hunden kommer in spontant justerar hon sin kropp direkt, efter hunden. När hunden sitter bredvid henne står hon med fötterna ihop och när hunden står bredvid henne har hon ena benet snett bakåt, med tån i marken. Inte en enda gång att hon missade på detta..extremt bra närvaro!

Hon pratade om hur viktigt det är att hunden lär sig komma i rätt position från alla håll och kanter, i alla situationer. När hon tränar med sina hundar har hon en plan, om något skulle gå fel vet hon exakt vad hon skall göra istället. Kanske inte något nytt men Brigitte verkar vara ovanligt konsekvent och organiserad. Imponerande. Dessutom hade hon nya (för mig) smarta lösningar på vissa moment. Hon tränar in krypa genom att hunden flyttar sig framåt, liggande på stora targetmattor.

Även om vi inte har några ambitioner i lydnad var det vansinnigt roligt och inspirerande. Tänk att få träna freestyle eller HtM för henne...åhhhh...

Brigittes You Tube kanal: http://www.youtube.com/user/bgfreestyle/videos?view=0
Dogmantics You Tube kanal: http://www.youtube.com/kikopup